Popstjärnan Sia som skrivit alla låtar i filmen är också exekutiv producent,vilket kanske förklarar varför de tämligen ointressanta konsertnumren dras ut i evighet. Foto: Studio S

Filmrecension: Vox Lux

Publicerad

Skådespelaren Brady Corbets regidebutar med ett drama där Natalie Portman spelar dekad popstjärna som försöker göra comeback. Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson är inte imponerad av den förbryllande berättarstilen.

Historien om Celestes popkarriär börjar i ett klassrum med en skolskjutning, och kantas av såväl 9/11 som samtida terrordåd. Efter att ha överlevt skolmassakern med en hårsmån (dvs en kula mellan nackkotorna) sjunger hon på skolans minnesstund. Sången blir ”en hit” som berättarrösten Willem Dafoe avmätt konstaterar när han sammanfattar tonårsstjärnans födelse.

Det är ur våldet kändisen föds, men berömmelsen ska i sin tur leda till död. Vox Lux gör stora anspråk med pompöst namngivna kapitel, som ”Genesis” och ”Regenesis” och testar flera prilliga och djärva grepp. Snabbspolade klipp till berättarröst, närgånget dokumentärt foto och Raffey Cassidy som spelar den unga Celeste, gör också sin egen tonårsdotter.

Först i andra aktenträder toppnamnet Natalie Portman in som Celeste. Då en 30-årig, känslomässigt sabbad diva med allehanda missbruksproblem vars nackskada blivit en självklar del av kroppspråket i form av ett evigt knixande med huvudet. Det är dags för storstilad comeback efter en pinsam trafikolycka där hon rattfull kört på en man.

Det finns en grundläggande regel för hur man berättar en historia på ett fängslande sätt: Show, don't tell. Det betyder helt enkelt att skildra vad som händer, istället för att rakt upp och ned tala om vad som sker. Jag vet inte om det är något försök till nyskapande berättarteknik, men Brady Corbet gör precis tvärtom. Eftersom han varit skådespelare i filmer av von Trier och Haneke tänker jag mig att han försöker berätta nåt om våld genom att koncentrera sig på mellanrummen. Att berätta storvulet och episkt, men sedan gå runt skildringen av de smärtpunkter som formar en människa.

Till en början framstår den bakvända Show don't tell-tekniken som förbryllande och spännande, men faller snart i en enda röra och lyckas mest bli pretentiös och ytlig på samma gång. Meningslösa scener dras i långbänk, avgörande situationer hastas igenom eller återges bara kort av berättaren.

Raffey Cassidy och Natalie Portman gör förvisso så gott de kan (Jude Law är ganska intetsägande som trasig men snäll manager) och presterar intressanta porträtt i de stunder de tillåts skådespela och ärligt tolka sin rollfigur. Men inte ens Cassidys svagstarkhet eller Portmans intensiva psykotolkning räcker för att rädda filmen, mer än från ett bottenbetyg.

”Ett 2000-tals-porträtt” står det i någon kapitelindelning, och visst kommer ledtrådar om popmusiken som ett opium för folket i en djupt cynisk värld där alla Ikaros-typer med dåliga vingar är programmerade att flyga rakt in i solen. Ändå frossar Vox Lux i popstjärneuttrycken, scenerna när Celeste åter står på scen som en slags Lady Gaga-kopia är misstänkt långa. Flera låtar får vi se, med guldkostymer, dans och allt.

Detta kapitaliserande av det man säger sig vilja kritisera gör att Vox Lux i sig blir den bästa kommentaren av en fördömd, ytlig berömmelsekultur. Popstjärnan Sia som skrivit alla låtar i filmen är också exekutiv producent, tillsammans med Portman och Law. Kanske förklarar det haltandet i samhällskritiken och varför de tämligen ointressanta konsertnumren dras ut i evighet. För ”Om nu Sia har skrivit de här låtarna och Natalie övat in dansen så måste vi ju visa det! Kolla vad duktiga de är!”

Samtidigt som Corbet med Portman, Law och Sia vill göra ett mörkt porträtt av vår samtid, flyger de själva alldeles för nära solen. De har ju sina karriärer att tänka på.

Vox Lux

Visa

Betyg: 2
Regi & manus: Brady Corbet
I rollerna: Natalie Portman, Willem Dafoe, Jude Law m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet