Betyg: 3 av 5

Regi: Maria Ramström

”Maneuvers in the Dark” är en dokumentärfilm om tre unga killar som bestämmer sig för att starta företag, och vill förlägga produktionen av sin jeanstillverkning till Nordkorea – av alla ställen.

Det är spännande och främmande med Nordkorea. Krocken mellan det mest västerländska cowboyplagget av alla och en totalitär regims produktionsmetoder ger politiskt konfliktladdat stoff att bygga sitt varumärke av.

– Hade vi bara velat förlägga produktionen i en diktatur hade vi valt Kina som alla andra! säger killarna i affekt, vid något frustrerat tillfälle då Koreadiktaturens handdockor varken lyder valutaövertagets och västerlandets regler. De levererar inte trots att pengarna ligger framme.

Vad killarna egentligen vill uppnå med anknytningen till Nordkorea förblir höljt i dunkel.

Förutom det att få gratis goodwill och beröring av hemlighetsfulla och farliga vindfläktar från ett land där kläder och design stelnat i en tidsepok som börjar bli retrocool i Europa.

Att det är inne med uniformsskärningar på kläder är bra, säger någon. Det är mycket uniformer i Nordkorea.

Jo, det är vidrigt på så många plan.

Men filmen blir intressant. Bakombilderna från tiodagars resa till Nordkorea i syfte att ”övervaka varje steg av produktionen” är så suggestiva, vackra och avskalade att det är lätt att förstå att vem som helst skulle vilja förvalta känslorna de kan väcka, exempelvis hos en icke-reflekterande, ekohandel/fairtrade-benägen, men estetiskt medveten konsument. En urban konsument, med både pengar och samvete, som inget hellre vill än att lullas in i tron att någon människa bakom ridån av mörkaste och hårdaste järn fick en fin chans i livet när hon blev delaktig i skrädderiproceduren kring just detta unika, numrerade par nordkoreaproducerade byxor för 1400 spänn...

De utomstående finansiärerna är eld och lågor- till att börja med.

Lanseringsapparaten tar fart.

Och de snälla oegennyttiga killarna dras med, sitter bakom sina äpple-prydda, kinatillverkade laptoppar och ljuger skamlöst för världspressen. De har övervakat ”varje steg av produktionen”. Men de ljuger om den sak som de i filmen av ilska redan ondgjort sig högljutt över framför kameran; nämligen att produktionen av byxorna i Nordkorea sker helt utom deras synhåll.

Textilrullarna ligger ju orörda när de far därifrån.Undermåliga arbetsvillkor och oacceptabla levnadsförhållanden är sannolikt vad noko-jeans är gjorda av.

– Vi överskattade vår förmåga, säger en av dem senare.

Maria Ramström gör ett bra jobb, som lågmäld och avslöjande dokumentärfilmare. Sagan om noko-jeansen blir till slut meningsfull, om så bara i filmens form.

Sluttexten om entreprenörernas framtidsplaner, om att fortsätta med affärsidén ”att nyttja handel som politiskt redskap”, är helt obegriplig.

Isabelle Espinoza

Bonus: Se intervju med filmens regissör i SVT Play