Foto: SF

”En film om själ och kropp”

Publicerad

Fredrik Sahlin är imponerad av Sanna Lenkens långfilmsdebut om ätstörningar och om dynamiken i en familj där ett barns problem tar all uppmärksamhet.

Regissören Sanna Lenken klev in i offentligheten 2013 med kortfilmen ”Äta lunch” – ett enkelt men oerhört effektivt anlagt drama som utspelar sig kring matbordet på en klinik för ätstörningar där ett gäng tonåringar försöker tvinga i sig några uns föda. Det är 13 minuter tryckkokande kroppsångest som sätter sig som en klo runt matstrupen.

Sanna Lenken har själv lidit av ätstörningar och det brukar ju bli kännbart bra när man gräver där man står eller, i det här fallet mer korrekt, rotar i gammalt sår.

”Äta lunch” fick såväl en Guldbagge-nominering som globala festivalhyllningar, vilket i sin tur gav regissören möjlighet att kliva upp i branschens högsta division.

Och när hon nu debuterar i det långa formatet är det med en film på samma tema, där Amy Deasismont (mer känd under artistnamnet Diamond) gör Katja, en ung, hårt tränande konståkerska vars hårda krav på sig själv gör att hon dras in i en svårhanterlig neuros.

Lenkens manus är som sagt marinerat i egen erfarenhet men hon kan uppenbarligen se på det egna traumat med distans, detta är nämligen inte i första hand en berättelse om den drabbade Katja, utan om den medlidande familjen. I synnerhet då det lilla energiknippet Stella som gör allt för att vara som sin storasyster, men skridskoåkandet går sådär, och Stellas ställföreträdande förälskelse i Katjas tränare ställer bara till det för henne.

Just här med tränaren är Lenken ute på några snedskär, övertydligheten nafsar i illusionens kant, men man får se det som tragikomisk pausunderhållning. Och visst, ibland går hela dramat lite för mycket på dramaturgisk räls, men det hindrar inte att Lenken med anhang har skapat en högst trovärdig och bitvis smärtsam bild av en hel familjs kamp mot den lömska neurosen.

Det är naturligtvis inte en fullödig bild, det här rör sig om komplexa omständigheter som sällan följer den berättartekniska modell som en långfilm kräver, men små detaljer i vardagen – som Stellas opedagogiska skridskotränare, som ett till synes oskyldigt skämt om fetma – påminner oss om att vi lever i en kompetitiv tillvaro. Jag noterar också tacksamt att vi annars slipper en fyrkantig föreläsning om orsak och verkan.
Det här handlar om mjukvaran, om själ och kropp. Om dynamiken i en familj där ett barns problem tar all uppmärksamhet.

Inte minst har man fått till den där mixen av medömkan och ilska som kan komma av att se en nära anhörig, till synes helt på egen hand, gör sig själv illa på detta vis. Vanmakten över att inte kunna hjälpa, de korta stunderna av harmoni när man tror att faran är över och frustrationen när det återfall man ändå anar ska komma, kommer.

Annika Hallin och Henrik Norlén, som gör tjejernas föräldrar, jobbar övertygande med en dialog som känns avlyssnad från nära avstånd. Amy Diamond överraskar den här fördomsfulle kritikern när hon med imponerande vighet rör sig mellan fnitter och avgrund.

Och så lilla Rebecka Josephson. Wow! Barnbarn till Erland den store. Hon har en naturlig duknärvaro som många av våra etablerade skådespelare skulle offra sin nästa ICA-reklam för att få tillgång till.

Det har för övrigt knorrats en hel del i skådespelarleden på senare år, eftersom Guldbaggen tenderar att gå till livfulla amatörer istället för skolade aktörer. Det är ett förståeligt gnäll, men mycket talar för att det blir så i år också.

”Min lilla syster”

Visa

Betyg: 4
Regi: Sanna Lenken
I rollerna: Rebecka Josephson, Amy Deasismont, Henrik Norlén m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet