Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Dokumentären om David Lynch handlar om hans ganska vanliga barndom. Foto: Duck Diver Films

Recension: ”David Lynch – the art life”

Rädsla, ondska, hat, mörker, smärta, ångest, spiritism och andlighet. Dessa ord är passande om man vill beskriva de teman David Lynch behandlar i sina filmer. Men är det dem, eller den efterlängtade uppföljaren till Twin Peaks man vill veta mer om, då har man kommit fel. ”David Lynch – the art life” handlar nämligen inte så mycket om Lynchs filmer.

Knappt alls faktiskt. Han pratar inte om ”Elefantmannen” (1981); hans andra film som nominerades till en hel drös Oscars. Han pratar inte om det otäcka mästerverket ”Blue velvet” (1986), om den ännu läskigare ”Mulholland drive” (2001) eller om den vackra och sorgesamma ”The straight story” (1999), om den gamla mannen som åker gräsklippare över halva Amerika för att lappa ihop en syskonrelation.

Eller, för den delen, om Twin Peaks; kult-tv-serien som gjorde honom känd i hela världen och vars tredje säsong vi alla väntar på med spänning. (Den får smygpremiär i Cannes avsöjades i veckan).

Mot slutet av filmen nämner han några av sina kortfilmer som ledde till att han fick ett stipendium av Amerikanska Filmakademien som i sin tur ledde till att han kom in på akademiens erkända utbildning i Los Angeles och där kunde göra sin första långfilm ”Ersaserhead” (1977). Men mer än så säger han inte om filmkarriären.

Så vad pratar han om då? För pratar, det gör den 71-åriga regissören filmen igenom. Jo han pratar om konstnärslivet. ”The art life”, som han själv säger. 

Hans barndomskompis pappa var konstnär. Målare. Hade ateljé. Skapade egna miljöer efter egna idéer. Lynch baxnade när det gick upp för honom att man kunde leva på det sätter. Med konsten som jobb och uppdrag. Så han såg till att det hände honom också. Och innan filmen kom in i hans konstnärskap var det bara måleri som gällde.

Regissörerna har placerat Lynch framför en gammal crooner-mikrofon i en avskalad och hård miljö och tacksamt tagit till vara på att Lynch fortsatt måla genom hela karriären. Och där, framför micken, sitter han filmen igenom och låter munlädret fladdra. 

Hans karaktäristiska röst är mer än fängslande. Liksom bilderna av hans konst och de långa tagningarna i ateljén där han sitter och röker och röker och röker. Om de gryniga 16-millimetersfilmerna från barndomen är svartvita, går Lynchs nikotinindränkta fingrar mer i gulnad sepiaton.

Han ger oss hela sin uppväxt. Från de första minnena i en lerpöl under ett träd i Misula i Montana, via Idaho och Virginia till konstakademin i Philadelphia där han målar, målar och målar.

Man måste ha sett och uppskattat Lynchs filmer för att bli fångad av ”The art life”. För trots att han inte nämner dem så svävar de som mörka moln över barndomsanekdoterna han förtäljer.

På samma gång som han beskriver sin trygga uppväxt med snälla, genomärliga och omtänksamma föräldrar flikar han också in små historier, halva minnen av händelser och (kanske) fantasier som satt djupa spår i honom.

Mest flagrant är minnet av den nakna kvinnan med blodig mun som går genom grannskapet en kväll när de är ute och leker. Lynch berättar att han blev rädd och ville hjälpa henne men att han inte kunde för att han bara var ett barn. Här vandrar förstås tittarens tankar direkt till Isabella Rossellini i ”Blue Velvet”, och vidare till de obehagliga scenerna på Ronettes bro i Twin Peaks. 

Men dokumentärmakarna låter lugnt Lynch gå vidare med andra mer vardagliga minnen. Att Lynch till exempel är otroligt tacksam fört att hans mamma inte lät honom ha målarböcker – det skulle hämma hans fria fantasi – och att han tyckte det var pinsamt att hans pappa alltför ofta bar sin stora cowboyhatt (han har ändrat sig nu).

Utan att på något sätt säga att man inte kan göra stor konst genom att estetiskt bearbeta och tolka en svår barndom så är ”The art life” en befriande klargörande film. Det känns på något sätt skönt att veta att det fasansfulla mörker som David Lynch så länge och framgångsrikt gjort filmer om, inte på något sätt är självupplevt.

Han var bara en helt vanlig amerikansk medelklassunge med livlig fantasi och en stor dröm: att bli konstnär. Det blev han. En timid och snäll, mycket filosofiskt lagd, hårt arbetande sådan.

”DAVID LYNCH – THE ART LIFE”

Visa

Betyg: 4
Regi: Jon Nguyen, Rick Barnes, Olivia Neergaard-Holm

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer