I en bohemisk lägenhet i överklassens strandkvarter i kuststaden Recife bor Clara. Hon är pensionerad musikkritiker och änka och ensam kvar i det gamla lägenhetskomplexet. Ett byggbolag har köpt ut alla grannar för att meja ner huset och bygga en lyxig skyskrapa. Bolagets representanter uppvaktar Clara för att få henne att sälja men hon vägrar.
I Kleber Mendonça Filhos andra långfilm ”Aquarius” spelar huset en stum huvudroll. Det står där lika tjurigt och orubbligt inför förändringens vindar som den stränga Clara. Skådespelaren Sonia Braga i rollen som den komplexa Clara syns nästan i varenda ruta, hon är fullkomligt magnetisk och kan vara lika skrämmande som underhållande och sårbar.
Filmen är indelad i kapitel med början på en fest i huset på 1970-talet. Clara är ung, barnen är små och de firar faster Lucias 70-årsdag. I en oförglömlig scen sneglar födelsedagsbarnet på ett skåp och drömmer sig tillbaka till ett minne från ungdomen då hon hade passionerat sex på samma möbel. När filmen tar sig till nutid är skåpet kvar, men ingen finns kvar som kan fylla det med betydelse.
”Aguarius” handlar om minnen och tid, vad som förändras och vad som är beständigt. Men den gör anspråk på att berätta så mycket mer än om bara en familj och ett hus. Genom Claras familj, hennes kamp mot byggbolaget och hennes åldrande berättas framförallt en historia om det brasilianska samhället. De saker som är allra mest beständiga är inte Claras vinylsamling eller en byggnad (även om det ytligt kan verka så) utan nepotism, rasism och stenhårda klassgränser.
I en fullkomligt svindlande men enkel scen sitter Clara med sin bror och tittar i gamla fotoalbum. I förgrunden är bilder på gulliga barn och bakom barnen finns namnlösa svarta hembiträden och barnflickor, alla med huvudet avklippt av kameran. Som vore de möbler. ”Vad var det hon hette?” säger Clara och pekar på en svart kvinna. ”Hon lagade så god mat, men sen visade det ju sig att hon var en häxa som stal våra juveler”.
När hembiträdet Ladjane plötsligt och opåkallat bryter in i samtalet för att visa en bild på sin avlidne son som hon har i plånboken, gör hon fel, det blir obekvämt och pinsamt. ”Aquarius” blottlägger den stenhårda sociala ordning som inte ens den intellektuella, mysiga och ”medvetna” familjen kan ställa sig utanför.
Även om Claras ojämna kamp mot det rovkapitalistiska byggbolaget är fyllt av patos och jävlar anamma är Aquarius som allra bäst då den vänsterintellektuella Clara också får en släng av sleven. Hur hon njuter av sin samhällsposition på någon annans bekostnad.
Tyvärr är ”Aquarius” på tok för lång, över två timmar, men soundtracket med Gilberto Gil, Queen, gammal blues och brasiliansk vispop gör att träsmaken i rumpan faktiskt blir uthärdlig. Samt Claras både vänliga och livsfarliga uppenbarelse.