Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Recension.

Tv-recension: Stelbent och högstämt i Snowpiercer

Uppdaterad
Publicerad
För sju år sedan släppte filmmakaren Bong Joon Ho sin Snowpiercer, som snabbt korades till dystopisk kultfilm. Nu när den har blivit serie är förväntningarna höga, men Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin är inte imponerad.

Sydkoreanen Bong Joon Hos, mest känd för framgångståget Parasit, förlaga är en dystopi där ett misslyckat försök att dämpa den globala uppvärmningen gjort att världen är täckt av snö och is, termometern står på – 120 och allt är dött. Förutom då de som befinner sig på ett specialbyggt, 1001 vagnar långt tåg som går i en ständig bana runt jorden, och där människor är uppdelade i ett stenhårt hierarkiskt klassystem.

Det var en suggestiv, svartsynt, kompromisslös domedagsprofetia – en blodig och smått galen klasskamp där de längst ner i hierarkin gör brutal revolution.

Grundpremisserna är de samma här (film och serie bygger ju på samma bok), men inte utförandet; det känns mer som en Kalle Blomqvist på Polarexpressen. Nja, det var att ta i, men de väldigt många manusförfattarna (det har varit en långdragen produktion som hoppat mellan producenthänder) har drygat ut berättelsen med en tämligen svag mordhistoria. Det är förståeligt, det är många timmar som ska fyllas, men också andefattigt, det ger serien en onödigt banal start.

I fokus står Andre Layton, en före detta mordutredare som hamnat längs bak i tåget, där de biljettlösa trashankarna bor. När det sker ett mord i första klass får han rycka in för att styra upp ordningen och det är via honom som vi presenteras för tågets olika miljöer. Brottet löses ganska snabbt och sedan är det revolt för hela slanten.

Nästan tio timmar, med ett tunt manus – det innebär många tillfällen för hjärnan att växla in på sidospår; som exempelvis till tanken på hur kampen för bredare representation i film och tv har fått rejäl effekt på senare tidens (Devs, Castle Rock, Homecoming 2, Tenet m fl). För tio år sedan hade en påkostad skapelse som Snowpiercer i princip bara varit rollbesatt med strejta blekansikten, och huvudrollen hade garanterat varit vit, men här är nyanserna legio.
Vilket ju är spännande.
Det gör dock inte en trist roll roligare.
Ja, jag tittar på dig, Andre Layton.

Vår man på plats utmålas som en skarpsinnig polis men det är väldigt lite i handlingen som befäster det påståendet. Han glider mest med i flödet, får en massa stryk och är allmänt irriterande. En osedvanligt okarismatisk hjälte, stelt framspelad av Daveed Diggs.

Jennifer Connelly som agerar tågets egentliga härskare är bättre skriven och spelad men hon är ändå inte i närheten av förlagans härligt knäppa Tilda Swinton-roll.

Vilket är symptomatiskt. Där Bong Joon Hos film var punkig och skruvad tar serien sig själv på alldeles för stort allvar. Högstämd istället för anarkistisk, sentimental istället för barock.

Det svänger kort sagt inte, men det är heller inte en ren kalkon. Det finna spännande passager och grundstoryn med klimatkrisens konsekvenser känns ju onekligen aktuell, och här finns också en del allegoriska poänger om religionens och kapitalismen avigsidor.

Förlagan slutade i ett eggande frågetecken, här får vi ett kommersiellt dikterat slut som ska locka oss att kliva på tåget när det passerar nästa gång.

Skulle inte tro det.

Snowpiercer

Visa

Betyg: 2
Serieskapare: Graeme Manson, Josh Friedman
I rollerna: Daveed Diggs, Jennifer Connely, Mikey Sumner m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

serierecension

Mer i ämnet