Inte så pedagogisk musiklärare. Foto: UIP

”Whiplash”

Uppdaterad
Publicerad

Jazzdramat Whiplash är precis den indiepärla som Kristoffer Viita hade hoppats på efter all Sundance- och Oscarshype.

Ibland måste man blöda för att bli bäst. En läxa 19-årige Andrew accepterar för en chans att bli en av världens bästa jazztrummisar. Man kan fråga sig varför, och kanske särskilt varför jazz, dude?
Men Andrew har bestämt sig, och säger att han inte behöver kompisar eller flickvän. Det finns inga distraktioner, men heller inget stöd. Släkten himlar med ögonen och undrar varför han inte satsar på football istället för musik. Till och med hans änkling till pappa verkar mer bekymrad över sonens sköra framtidsutsikter än att ta hans drömmar på allvar.

Det är en sliten motsättning som ändå blir intressant tack vare den sadistiske musikläraren Fletcher (J.K. Simmons), den fiktiva prestigeskolan Shaffers egen Sergeant Hartman (i ”Full Metal Jacket”).
Om minsta tonart eller tempoväxling sitter fel smäller Fletcher till sina elever i fejset, kallar dem kuksugare och spelar ut dem mot varandra för de åtråvärda platserna i skolans topporkester. 

Även om han ofta typecastas i liknande roller (men är kanske mest känd som Peter Parkers tjurige redaktör i ”Spider Man”-filmerna) är det svårt för J.K. Simmons att dölja hur kul han har som den elitistiske machodirigenten. Regissören Damien Chazelle låter Fletchers mjuka sida komma fram i partier, som en väldigt sparsmakad belöning, bara för att bytas ut mot ytterligare ett raseriutbrott när någon fumlar.
Miles Teller spelar Andrew med en lika delar mobboffrig valpighet som nedtonad arrogans.

Fletcher berättar en anekdot
upprepade gånger för Andrew, om hur Count Basies legendariske trummis Jo Jones nästan halshögg Charlie Parker genom att slänga en cymbal mot hans huvud. Ilskan motiverade Parker att träna så hårt att han till slut blev världens bästa jazzsaxofonist (en berättelse som inte styrks i biografierna om Parker).

”Bra jobbat” är enligt Fletcher är några av engelskans farligaste ord, eftersom det uppmuntrar alla med stor potential att förbli mediokra. Därför är det lika mot-alla-odds-spännande som plågsamt och att se Andrew slå sina händer blodiga på trumsetet för att nå nästa nivå.
Det är inte helt solklart om Andrew följer sin egen dröm eller om Fletcher manipulerat honom så effektivt med sin pennalism.

”Whiplash” är på många sätt precis den indiepärla jag hoppats på efter all hype sedan förra årets Sundance fram till årets Oscars. En ung regissör med låg budget och känsla för effektiva inzoomningar (man riktigt känner hur musklerna krampar i Andrews fingrar). Men total självutplåning som en möjlig väg fram till musikalisk perfektion blir på sätt och vis även budskapet i filmen, även om frågan huruvida det är värt det ändå ställs.

Å andra sidan är kanske den här militäriska pedagogiken det enda sättet för att kunna bevara en föråldrad musikgenre i modern tid.

Betyg: 3

Regi: Damien Chazelle

I rollerna: Miles Teller, J.K. Simmons, Paul Resier m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet