En julfilm för hela familjen – med repliker som ”Aj som fan i nunnefittan” och ”Håll käft knullhuvud”. Man kan nästan ana att det animerade äventyret Rutiga ninjan varken har amerikanskt eller svenskt påbrå...

Danskjävlar!

De befinner sig ändå avundsvärt långt bort triggervarningar och ängslig pedagogik. Men det har sina sidor. Återkommer till det.

Nästan en miljon biljetter lär den här dataanimationen ha sålt sedan julpremiären 2018. Det är extremt mycket i ett så litet land. En massa priser har det också blivit för dess skapare Anders Matthesen – en diplomerad motvallskomiker som kan titulera sig ståuppare, rappare, författare, skådespelare och filmregissör. En känd renässansman, i hemlandet.

En stor del av den danska kritikerkåren gick för övrigt också i positiv spinn.

Den här oheliga mixen av Karate Kid och South Park börjar i en sweatshop i Thailand där ett gäng pryglade barnarbetare sitter och syr ninjadockor som skickas till danska leksaksbutiker. När den onde danske bossen kommer på besök får han spel på en unge som råkat använda hans rutiga halsduk som material till en av dockorna, och slår helt sonika ihjäl den lille. Utanför bild, men ändå.

Efter den överraskande brutala starten hamnar vi hemma hos huvudpersonen, den 12-årige Aske som lever medelklassliv tillsammans med sin överbeskyddande mamma, hennes osköne nye man och dennes fete, finnige och elake son Sune. I skolan råder samma pennalistiska hierarki som i amerikansk high school-film, och den hunsade Aske är inte i dess topp.

När han genom slumpens vägar blir ägare till den rutiga ninjadockan, som visar sig hysa en gammal japansk krigares själ, får Aske hjälp att besegra skolans mobbare, vilket i sin tur ger honom den snygga Jessicas uppmärksamhet. Men den rutiga ninjan nöjer sig inte med det, han är ute efter blodshämnd.

En del figurer känns igen från Matthesens tidigare alster (Torkel i knipa m fl) framförallt då den ärrade sjömannen Onkel Stuart, en gammal rödnäst alkoholist som klappar kvinnor i baken och ropar ”hashtag metoo”, som hjälper sin 12-årige nevö att köpa kokain och kraschar släktsammankomster genom att sticka hål på skitnödiga pk-personers uppblåsta personligheter. För svenska läsare ska nu kanske betonas att Stuart inte är en skurk, snarare filmens ”härlige” sanningssägare – en Loffe Karlson-typ (av grövre karaktär) som känns ålderstigen i en svensk kontext, men tydligen fortfarande kittlar i vårt södra grannland.

Anders Matthesens manus slår mot allt och alla, eller… nja… främst mot pedagogiska kulturfjantar, den gamla mahjongvänstern, quinoaätare och ja, allt det där som är nytt och fånigt, som inte doftar pølse och pilsner. Men okej, samvetslösa kapitalister får sig också en känga.

Så jo, plumpheterna är många, men de fyndiga infallen är ändå fler. Rutiga ninjan är på det stora taget riktigt underhållande, inte minst i de små detaljerna, i bild och berättelse, som piggar upp tittningen. Det frejdiga lynnet och den stiliga animeringen vinner i slutändan över det flabbiga.

Och trots sin rabulistiska anda är filmens slutkläm barnvänlig: Var dig själv och stå upp för andra – en lagom uppbygglig och gångbar sentens som brukar levereras i hollywoodsk barnfilm av olika nationalitet.

Rutiga ninjan kommer såklart inte sälja en bråkdel så många biljetter här hemma som i Danmark. Inte främst för att den skulle vara för grov för att passera som familjefilm, så känsliga är vi nog ändå inte, utan för att svenska barn i 11-årsåldern och uppåt knappast skulle ödsla månadspengar som är vikta till amerikansk superhjältefilm på något så barnsligt som en tecknad film, dessutom en dansk sådan.

Detta alldeles oavsett hur många nya svordomar de kan tänkas lära sig.