Franske regissören François Ozon kan sägas vara ”mannen som gör vad som faller honom in”. Han gör extremt många och olika filmer, kastar sig mellan vitt skilda genrer utan att blinka. Mellankrigsdramer som mästerverket Frantz, komedier, eller som nu: en 80-talsdoftande ungdomsfilm om febrig passion.

Summer of 85 är löst baserad på den kultförklarade ungdomsboken Dansa på min grav av Aidan Chambers, som jag faktiskt läst, gillade men nu ärligt talat har vaga minnen av. Det handlar om att leva i stunden, inte ha tråkigt och följa sitt hjärta. När boken kom ut 1982 var den banbrytande i och med att den skildrade homosexualitet utan att göra någon stor grej av det. 

Ozon förvaltar det arvet och låter gaytemat vara oproblematiskt. Platsen är en kuststad i franska Normandie där sjuttonårige Alexis försöker slå sig loss från sin strävsamma arbetarfamilj. Han vill skriva och leva, inte jobba på varvet som pappa. En dag möter han den otroligt karismatiske David och en intensiv relation tar vid. 

Ozon lyckas verkligen fånga det febriga tillstånd som ett sommarlov och en förälskelse kan vara. Allt är antingen jättespännande eller urtråkigt och pendelrörelsen mellan total lycka och desperation kan vara snabb. Parallellt som Alexis och Davids relation berättas får vi också veta att någonting fruktansvärt har hänt, i en annan tidslinje där Alexis är hos polisen. 

Scenen är väl utmejslad och det är en riktig nostalgitripp till ett slags soligt dröm-80-tal. Det som däremot inte är lika välarbetat är personporträtten och berättelsens framåtrörelse. Félix Lefebvre som spelar Alexis är en riktig stjärna, han gör sitt bästa med att ge Alexis historia, ljusa och mörka sidor. Benjamin Voisin som David charmar brallorna av alla men blir aldrig mer än en kliché av en ung man som lever snabbt och farligt. Hans bevekelsegrunder är obegripliga även om de till och med sägs rakt ut.

Det är överberättat och undergestaltat, grejer händer utan uppbyggnad, samtidigt som den parallella tidslinjen tidigt avslöjar ungefär hur det kommer att gå. På så vis blir upplevelsen både ryckig och en smula långtråkig på samma gång, trots några absurda inslag av buskisdoftande humor (Ozons sämre sida om ni frågar mig).

Stämningen sitter däremot som en smäck, bilderna är vackra och perfekt tonsatt med musik av The Cure, Bananarama och Rod Stewart. Dessutom finns några utsökta scener där Lefebvre spelar ut både eufori och desperation, han ger verkligen allt och det är underbart att se.