Pojken Charlie berättar sina hemligheter för bin i det brittiska dramat Tell it to the bees. Foto: Lucky Dogs

Filmrecension: Stora känslor i Tell it to the bees

Uppdaterad
Publicerad

Det brittiska dramat Tell it to the bees skildrar en ung pojkes vänskap med en biodlande kvinna och hennes förbjudna romans med pojkens mamma. Kulturnyheternas Sofia Olsson är svag för filmens rättvisepatos och stora känslor, och kan förbise att berättelsen om ett fattigt, brittiskt 50-tal har gjorts förr.

”Du kan berätta alla dina hemligheter för bina” säger Doktor Markham till pojken Charlie som hon tagit under sina vingar efter att han kommit in på hennes läkarmottagning, blodig efter ett slagsmål. Charlie bor med mamma Lydia, han längtar ständigt efter sin far som är svårt traumatiserad av kriget och har lämnat sin lilla familj för en ny kvinna. När Doktor Markham kommer in i Charlies och Lydias liv ljusnar tillvaron.

Doktor Markham är en välbärgad, tillbakadragen kvinna som lär Charlie att iaktta och respektera djur och natur, han blir som besatt av hennes biodlingar. Och han berättar viskande sina hemligheter till de tysta bina. Som att mamma och Doktor Markham har pussats på munnen till exempel. Det är 1950-tal. Platsen en håla i Skottland. Skandalen är ett faktum.

Regissören Annabel Jankel har en brokig bakgrund från framförallt musikvideovärlden, men hon stod också för regin av Super Mario Bros-filmen 1993. Tell it to the bees är, trots sin queera story, en film med bekväm och välanvänd kostym. Det känns till och med som jag sett den flera gånger förut. Filmtypen skulle kunna kallas ”kärlek med förhinder i ett fattigt England på randen till moderna tider där jazzen och skrattet snart ska vinna över det gamla och gråa”. Det låter raljant, men jag gillar verkligen genrens rättvisepatos och stora känslor.

Även om Charlie är filmens berättare (han inleder till och med som vuxen speakerröst även om vi aldrig få se honom som vuxen) så är det Lydia och Doktor Jean Markham som är historiens kraftverk. Holliday Grainger har en sprudlande energi och Anna Paquin låter lusten sippra ut genom sprickorna i fasaden. Deras växande förälskelse byggs elegant upp med säker hand. En förflugen blick här, en hand som nuddar där... Lydia och Jean är liksom förutbestämda att bli tokigt kära och just detta kärlekspar slår det unika gnistor om. Det är stabilt, finstämt, välgjort. Ändå får det aldrig riktigt fart, det är som att de största känslorna aldrig tillåts sättas i rullning.

Lika elegant som förälskelsen skrivs fram, lika många slarvfel ligger i både manus och regi när det gäller övriga relationer och konflikter. När Jean rusar iväg för att rädda livet på Lydias bästa vän, är Lyda märkligt oberörd och har istället en mysig stund med sin son… De komplicerade banden mellan Lydia och hennes svärmor är också så underberättade att de bara framstår som märkliga.

I filmens crescendo drabbar den förbjudna kärleken samman med den våldsamma, kränkta pappan och resten av manssamhällets påhitt. Det är kvinnor och barn och natur mot manligheten och industrin. Till och med bina rycker ut till Lydias och Charlies försvar i en scen som tassar på gränsen till det pekorala men som faktiskt är härlig och charmig i sin absurditet.

Trist nog nyktrar filmen till efter det och tvingar även Lydia och Jean att bli lika duktiga och resonabla. Det är synd på så rara ärtor, när man ändå tar ut svängarna så pass att en bisvärm kan få spela hjälte, kunde väl en lesbisk kärlekshistoria få dundra på i sin fulla kraft.

Tell it to the bees

Visa

Betyg: 3

Regi: Annabel Jankel

Manus: Henrietta Ashworth och Jessica Ashworth efter en roman av Fiona Shaw

I rollerna: Anna Paquin, Holliday Grainger, Gregor Selkirk

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer