Joan Didion bodde på 1970-talet i Los Angeles där hon skrev filmmanus tillsammans med sin make John Gregory Dunne, bland annat till En stjärna föds (A Star is Born) som har filmatiserats två gånger (2018, 1976).
Hon föddes 1934 i Sacramento, Kalifornien och växte upp vid olika flygbaser där hennes deprimerade, alkoholiserade pappa arbetade som ekonom. 1956 började hon skriva för modemagasinet Vogue, flyttade till New York och bokdebuterade 1963 med Run River.
Mörka ämnesval och förfinad stil
Men den stora berömmelsen kom med ingående samhällsreportage och essäer om hippierörelsen 1968, social oro och protester mot Vietnamkriget. Didion blev berömd för kontrasten mellan mörka ämnesval och förfinad stil:
”Det var ett land med konkurser och exekutiva auktioner och rapporter om dråp i hastigt mod och borttappade barn och övergivna hem och vandaler som till och med stavade fel på de oanständiga ord de skrev på väggarna.” (ur Slouching towards Betlehem, 1968).
Skildrade tomrummet efter makens död
Joan och maken John var ett skrivande kändispar som ofta samarbetade kring texter. Makens plötsliga bortgång i en hjärtattack 2003 och tomrummet han lämnade efter 40 års äktenskap skildras i den självbiografiska romanen Ett år av magiskt tänkande (2006).
När John dör ligger samtidigt parets enda barn, den adopterade dottern Quintana i koma med blodförgiftning efter åratal av psykisk ohälsa och alkoholism, och hon går bort ett och ett halvt år senare i sviterna efter en huvudskada, 39 år gammal.
Joan Didion skriver sig genom dessa katastrofer för att hantera sorgen och smärtan:
”Att avskärma sig är inget recept för lycka, men det är ett sätt att hålla sig vid liv”, sa den mycket späda, nästintill genomskinliga Joan Didion från sitt hem i New York i en intervju med SVT:s litteraturprogram Babel år 2005.
Magnet i jetsetlivet
Då hade en av hennes tidiga romaner från 1970-talet, Play it as it Lays (Lagt kort) just kommit i svensk översättning.
Som många av hennes berättelser innehåller den självbiografiska element: den handlar om en skilsmässa och vid tidpunkten då den skrevs knakade äktenskapet med den hetlevrade John Dunne i fogarna, trots att paret utåt sett var en magnet i jetsetlivet, med idel rockstjärnor, skådespelare och regissörer som gäster, exempelvis Janis Joplin, Stephen Spielberg, Martin Scorsese, Harrison Ford och Warren Beatty – den sistnämnde hjälplöst förälskad i Joan, framkommer det i dokumentärfilmen Joan Didion: The Center will not hold (2017).
I filmen berättar Didion öppenhjärtigt om sitt liv från berömmelse till förlust och sorg, med de fågeltunna armarna lyfta i stora sökande gester, som om hon sökte fånga formuleringar i luften. Släkt och vänner kommenterar hennes påtagligt låga vikt och hur de försökt locka henne att äta mer. Vid en tidpunkt vägde hon endast 34 kilo.
Kritisk kommentator
Gemensamt för flera av de kvinnliga huvudpersonerna i Didions romaner är att de försöker uthärda en känsla av tomhet och meningslöshet.
”Jag har en förkärlek för det extrema”, säger hon i dokumentärfilmen.
”Om man undersöker något blir det mindre skrämmande. Det är så jag tänker om att konfrontera smärta.”
Hon var en kritisk kommentator till USA:s agerande i världen, exempelvis invasionen av Irak år 2003. Våld föder våld i en evig hämndspiral, menade Didion, men hyste inga illusioner om sina möjligheter att påverka politiken.
Uttryckte ofta tvivel
Trots stora yrkesmässiga framgångar och en ständig plats på listan till Nobelpriset i litteratur gav Joan Didion ofta uttryck för tvivel och självrannsakan.
I Blå skymning (2012) frågar sig Joan Didion om hon varit en tillräckligt bra mamma åt sin kreativt begåvade men ångestridna dotter. Kunde Quintana egentligen lita på att bli omhändertagen?
”Hon betraktade mig som någon som själv behövde tas om hand.
Hon betraktade mig som skör.
Var det hon som var ängslig, eller var det jag?”
I livet var Joan Didion liten och stundtals svag – men i språket en kraftfull gigant.
Dog i sviterna av Parkinson
Joan Didion blev 87 år.
Hon dog på torsdagen i sitt hem i New York. Dödsorsaken var kopplad till hennes Parkinsonsjukdom, uppger hennes förläggare för The New York Times.