Det var 2014 som Reni Eddo-Lodge i ett blogginlägg deklarerade att hon slutat prata om ras med människor som förnekar att strukturell rasism existerar. Som en vidareutveckling av inlägget kommer nu boken ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” ut i svensk översättning av Karin Lindqvist.

En kompromisslös bok som inte väjer för de obekväma ämnena, men som trots sin titel mottagits väl. Den har bland annat belönats med det prestigefyllda British Book Awards i kategorin bästa faktabok.

– Boktiteln är stötande. Men den återger vad jag kände som aktivist just då: Frustrationen i att försöka arbeta mot rasism inom en bred progressiv rörelse, säger Reni Eddo-Lodge.

Vill förändra samtalet

Reni Eddo-Lodge har dåliga minnen från sin tid i feministrörelsen som hon menar inte visade något intresse för frågan om hur det är att vara kvinna och svart i ett samhälle med en vit majoritet.

– De blev väldigt defensiva och antydde att sådana som jag utgjorde problemet, istället för att erkänna att rasism var ett problem som kunde infektera rörelsen, säger Reni Eddo-Lodge och fortsätter:

– Blogginlägget handlade om att få uttrycka mig. Med boken vill jag lägga fram bevis för strukturell rasism i Storbritannien. För mig var målsättningen med boken och hela min tid som aktivist att i grunden förändra hur folk pratar och tänker om rasism.

Handlar om makt

Boken tar avstamp i forskningsrapporter och dokumenterade fall av problematiska polisingripanden. Men också intervjuer med bland annat Nationalistpartiets Nick Griffin som menar att den vita befolkning är på väg att bli en minoritet i sitt eget land. En välkänd domedagsretorik som borrar sig in det offentliga samtalet.

Reni Eddo Lodge tycker att strukturell rasism handlar mer om makt än om personliga fördomar. Makt som kan användas för att sätta käppar i hjulet för dem som avviker från normen och begränsar deras möjligheter att förverkliga sina drömmar när de till exempel söker jobb eller bostad

En angelägenhet för alla

Just därför, menar hon, är strukturell rasism en angelägenhet för alla och inte bara för de som drabbas av det. Och hon tycker att hennes uppriktighet har öppnat för nya samtal på nya plattformar. Bland annat blev hon nyligen inbjuden att tala på Londons modevecka, och brittiska filmgalan Bafta.

– Antirasistiska aktivister blir inte inbjudna till sådant i vanliga fall. Men det här handlar i slutändan om relationer. Man måste våga säga att man känner sig utmattad, utbränd eller tvungen att hålla igen inför somliga för att hålla dem på gott humör, säger hon, och fortsätter.

– Jag ville inte hålla igen längre och det är det boken handlar om.