Ali Abbasis ”Holy spider” är en seriemördarthriller i noir-genren med verklig bakgrund, som utspelar sig i den heliga iranska staden Mashad där en seriemördare dödar prostituerade för att rena staden från synd.
Det är riktigt mörk estetik, suggestivt foto och inte minst ett expressionistiskt ljud som kapslar in oss i en gravt klaustrofobisk bubbla.
Men Abbasi och manusförfattaren Afshin Kamran Bahrami har mer i sinnet än att bara leverera en spännande historia. ”Holy spider” handlar i grunden om kvinnornas utsatta situation i landet, inte bara de prostituerades. I den första sekvensen får vi följa en kvinna som snart visar sig vara ett av offren, se hennes barn, hennes utsatta situation, innan hon dödas i en scen som tvingar oss vara med till det ögonblick hon drar sin sista suck. Det är en oerhört obehaglig scen, men filmmakarna ger henne på det här sättet ett liv och en värdighet – till skillnad från de flesta andra seriemördarfilmer där offren bara är objekt och siffror.
Marx och spyor
I ”Triangle of sadness” befinner vi oss bland knösar på en lyxjakt. Ruben Östlund mixar här lättsam men ändå hårdslående politik med publikfriande humor. Här reciteras Marx samtidigt som överklassen, i stormen och sjösjukans våld, glider runt i sina egna spyor och diarréer. Vi bevittnar den västerländska civilisationens undergång och det kittlar dödsskönt i kistan.
Som en extremt upphöjd variant av förra årets bästa tv-serie ”White lotus”.
Lyxjakten förliser och de som överlever hamnar på en öde ö där den ursprungliga makthierarkin ersätts med en ny. Plötsligt är de vanliga valutorna, pengar och skönhet, inte länge något värda, i stället är det den som kan fånga fisk och göra upp eld som är kung. Eller snarare drottning.
De finns de som säger att, om världen styrdes av kvinnor så skulle det inte finnas några krig. Den sista akten vederlägger den teorin med emfas.
Så långt är det en härligt jobbig filmupplevelse à la Östlund, men dramat tappar lite intensitet i tredje akten, framför allt blir konstruktionen lite för tydlig, tar ner filmupplevelsen på jorden.
Å andra sidan var ju förväntningarna skyhöga, även i internationell press – och ärligt talat, om någon okänd filmare hade gett oss den här filmen hade vi jublat i högan sky och förkunnat Messias återkomst.
Korruption bakom religiös fasad
Tarik Salehs ”Boy from heaven” har precis som ”Holy spider” film noir-konnotationer. Det här är en dynamisk mix av socialreligiöst drama och spionthriller, som berättar om maktkamp och korruption bakom en religiös fasad. Tarik Salehs manus målar en mörk bild av de styrande i Egypten, och det gäller såväl säkerhetstjänsten som de muslimska potentaterna, men har ändå i slutändan en grundläggande humanistisk och kanske smått hoppfull ton.
Finns det någon vinstchans för någon av de ovanstående? Nja, det vore väl inte helt omöjligt, det är som sagt tre välskapta dramer, och än så länge har jag inte sett någon film som med självklarhet slår dem på fingrarna, men det är många stora namn kvar som ska ge sig ut i dansen kring Guldpalmen.