Inkomstgarantin för konstnärer är precis vad det låter som: en inkomstgaranti. Den som inte tjänar pengar ska få hjälp. Men om förmånstagaren kan försörja sig själv ska inte garantipengarna falla ut.  

Ett slags exklusivt socialbidrag för en utvald skara kulturutövare som anses ha stor betydelse för svenskt kulturliv.  

Kulturnyheternas granskning visar att inkomstgarantin utnyttjas av personer som genom olika manövrer undviker att visa vilka intäkter de har på sitt arbete. Enklast är att driva sin verksamhet i aktiebolag. Då bestämmer man själv hur mycket man vill ta ut till beskattad inkomst. En trixigare väg är att låta någon annan fakturera för ens arbete, så att den flitigt verksamme konstnären ser ut att sakna inkomster.  

Den utbetalande myndigheten tittar bara på taxerad inkomst – vilket inte ser ut som en seriös kontroll av vem som är berättigad till stödet. Det kan till och med uppfattas som att man vill undvika pinsamma situationer med dessa uppburna medborgare. 

Man kan jämföra med att riksdagspensionerna numera sänks eller dras in helt om den tidigare ledamoten tjänar pengar i bolag utan att ta ut lön.  

Som kulturpolitiskt verktyg är inkomstgarantin en lite mossig kvarleva, med starkt drag av livränta från kungen, medan annan kulturpolitik sedan länge blivit inriktad på infrastruktur och projekt.  

Det rör sig inte om stora summor, garantinivån är som en riktigt låg lön för vanliga löntagare.  

Men ett slentrianmässigt slösande med skattepengar som det Kulturnyheternas granskning visar på undergräver legitimiteten i det offentligfinansierade kulturlivet.