Att höra Grimes femte fullängdare Miss_Anthropocene är lite som att stå på den årliga världskonferensen SXSW i Austin, USA och lyssna på alla framtidsforskares dystopiska profetior. Samtidigt. På högsta volym.
Om en värld där massarbetslöshet följer i spåren av samhällets automatisering och AI. Och hur massmissbruket av opiatmedicin kommer därefter. Och mitt i allt – ett komplett miljöhaveri. Också så i social media.
Några av dessa panikropen kastas in i Grimes symfoniska katedraler av mjuktechno, industrimetall, konstmusik, punk, körer och/eller smittsam hitpop med hennes typiska ljusa, lätta, ibland oroliga röst i centrum.
Det är allt på en gång. Av allt. Från en artist som kommer från en strömmande generation där musikhistorien – och kanske, i hennes fall, även världshistorien – svävar fritt? Vad är nu, sen och då? Vem bryr sig om svaret?
Grimes har alltid sett sin samtid och framtid. Kanske inte så konstigt att jag intervjuade henne för första gången på just en tillställning som SXSW?Året var 2012. Hon höll just på att slå igenom med tredje albumet ”Visions” med hjälp av singelspåret Oblivion efter att ha turnerat förband till Lykke Li.
Oblivion handlade om något hon själv tyvärr hade fått erfara. Om rädslan för sexuella övergrepp från män. Den blev hyllad fem år innan #MeToo. Vald till tiotalets näst bästa sång av musikmediet Pitchfork. Sedan dess har Claire Boucher, som hon egentligen heter (fast egentligen är hon numera omdöpt till C, hon hatar ju alla sina forna namn, inklusive artistnamnet), växt vidare.
För fem år sedan kom förra albumet Art Angels där hon i samband med en pophistoriskt tidstypisk flytt från ett alternativt Montreal till Los Angeles lämnade vissa av sina mer experimentella sidor för att lyfta fram soluppgång, paraplydrink och skållhet synt.
På nya Miss_Anthropocene är det mörkare. Albumet är ett koncept där hon ser varje spår som en historia i sig. Tio exempel på hur mänskligheten kommer att lida och utrotas.
Ett av dem är den rådande opioidepidemin. Den sjunger hon om till akustisk gitarr på den Taylor Swiftiga, Wonderwall-aktiga Delete Forever. Grimes skrev den samma natt hon hörde om Lil Peeps död. På ett annat – Before the fever – förkunnar hon : “This is the sound of the end of the world”
Inspiration till mycket har hon hämtat från den romerska krigsguden Mars. Genom att förkroppsliga klimatkampen, göra den mindre skuldbelagd, synligare, elakare och roligare när hon ikläder sig en gudagestalt, naken, endast iklädd järn och olja.
Men också det egna obefintliga privatlivet har spelat in. Sedan hon började dejta superentreprenören Elon Musk, har Grimes blivit storkänd och därefter baktalad av kollegor och fans på urtypiskt äkthetsundersökande, tyck-tyckigt postfaktiskt vis. En roll som uppenbart bekymrar henne mycket.
Den stora frågan många ställer sig är om Miss_Anthropocene kan ge henne livet som artist tillbaka? Om hon kan bli någon annan än den som skall bli mamma till batteribilbyggarens sjätte barn och därefter kolonisera Mars (planeten i detta fallet, alltså - Musk pratade om att flytta dit på, just det, SXSW häromåret) ?
Well, spela upp det gudomligt vackra stegrande öppningsspåret So heavy I fell through the earth eller lika undersköna, lätt madonnaktiga Darkseid och Violence. Eller ta det både otroliga och oroliga euforiska skogsravet i 4ÆM.
Eller välj nästan vilket annat spår (den tappar lite i några av de senare delen av låtlistan innan finalen med paradisiska ”IDORU” med sina tankar om framtidens popstjärneri) som helst på detta smått osannolika album som må vara både svart och skrämmande, men också underskönt och välgjort in i detaljerna.
Grimes har inte bara gjort sitt bästa album utan troligen ett långlivat sådant som fångar vår samtids ödesfrågor. Det är både mörkt och skrämmande men samtidigt så bedårande vackert att man nästan ser framemot slutet.