Originaltitel: Gullivers Travels
Betyg: 3 av 5
Regi: Rob Letterman
I rollerna: Jack Black, Emily Blunt, Amanda Peet, Jason Segel, Billy Connolly
Lemuel Gulliver (Jack Black) har delat ut post på samma tidning i tio år utan att komma upp sig i hierarkin. Han blir omsprungen och uppläxad av en streberslyngel som lyckas bli befordrad redan andra dagen på jobbet, och får höra att han peakat, att han han aldrig kommer att komma längre eller bli större. (Pun intended.)
När han försöker spotta upp sig för att våga bjuda ut reseredaktören (Amanda Peet) på en dejt snubblar han på målsnöret och råkar istället hamna i en sits som innebär att han blir utskickad att skriva ett resereportage om en tripp till Bermudatriangeln. Det går så där med resan, och snart ligger han istället uppsköljd på en strand i lilliputternas land, bunden av små, små rep. Omgiven av minimänniskor är det lättare att framstå som lyckad, bli hjälte rentav.
Min förtjusning i Jack Black är väldigt, väldigt liten (okej, han har varit charmig en gång, i Richard Linklaters ”School of Rock”), ändå trivs jag ganska bra i hans sällskap i de 85 minuter som ”Gullivers resor” varar. Jag har till och med roligt. ”Gullivers resor” är ett välgjort, smart och charmigt matinéäventyr av den typ som både barn och relativt barnsliga vuxna kan ha glädje av.
Medan delar av publiken skrattar åt de enklaste skämten (Black släcker bränder genom att kissa på dem, Black sjunger en sång på jobbigt, Blackskt manér), kan andra skratta åt popkulturreferenserna eller åt Emily Blunt och hur det skojas med sagornas traditionella prinsessroll. Det är enkelt, men kul.
Emma Gray Munthe
Betyg: 3/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 2/5 Dagens Nyheter
Betyg: 1/5 Expressen
Betyg: 1/5 Aftonbladet