Betyg: 2 av 5
Regi: Kathrine Windfeld
Röster: Mikael Persbrandt, David Dencik och Pernilla August
Det har hänt en hel del med svensk genrefilm sedan Hamilton föddes. Inte minst vad det gäller det manliga skönhetsidealet. För 20 år sedan kunde en innebandytränad Peter Haber passera som agent. Nu är vi vana att det är muskulöst ner till minsta biroll. Tvättbräda für alle, helt enkelt.
Som i Amerikat.
Så har det också tjötas en hel del i media om Persbrandts hårda träning, som vore det en insats för Kulturen, eller en bedrift i linje med bestigandet av K2.
Nä, det är för trovärdighetens skull, sägs det, och visst, det finns en tydlig ytlig poäng men å andra sidan är det väl inte just logik och trovärdighet som är en actionstänkares fundament.
Nåväl. Vi har onekligen blivit bättre i actiongebitet, i alla fall när det gäller de rent tekniska aspekterna, alltså hårdvaran, som stunts, pyroteknik och andra effekter, men knappast när det gäller mjukvaran. Där har det nog snarare gått åt andra hållet. Särskilt så i denna moderniserade adaption av Guillous gamla ryss-skräckthriller. Det vore en underdrift att kalla manuset magert. Snarare anorektiskt.
Finns det ens?
Man radar upp ett gäng olika slentrianhot, fanatiska muslimer och giriga jänkare och sen brassar man på, med snyggt tajmat våld och ett fåtal pauser där något ska förklaras medelst en replik lånad från datorspelens vokabulär.
Berättelsen (i den mån det finns en sådan, som sagt) är mer en fond för Hamilton/Persbrandt att kråma sig framför, än en gedigen och spännande historia.
Hamilton är inte bara kralligare än någonsin, han har dessutom utrustats med något så fatalt som ett samvete. Ja, fatalt för honom själv, alltså.
Hamiltons popularitet vid genombrottet på 80-talet berodde till stor del på en mix av nyhetens behag och återupprättad nationell stolthet. Jan Guillou erbjöd något annat än en trött socialdemokratisk kommissarie i beige gabardin. Han gav oss en alldeles egen agent med rätt att döda, en blågul mördarmaskin, alltså något som vi inte ens i vår vildaste fantasi trodde kunde rymmas inom den svenska självbilden. Men det gick ju vägen. Minst sagt.
Filmmakarna har försökt göra människa av myten, men gjort det så halvhjärtat att resultatet bara blivit en anonymare variant av originalet. Hamiltons överklassbakgrund är bortretuscherad och gråtmildheten känns pliktskyldig, ett genrekrav snarare än ett karaktärsdrag.
Nä. En hårding ska vara en hårding, gärna – helst – med sprickor i fasaden men de ska vara knappt skönjbara, inte vidöppna.
Uppsåtet är säkert gott. Man vill nog tro att man nyanserar den klassiska hjälterollen men istället handlar det bara om en cementering av det mest clichéartade draget:nämligen det tysta uppoffrandet, martyrskapet. Ja, kort sagt: Jesus.
Hamilton lider för våra, alltså nationens, synder.
Vi kommer också ihåg de gamla Hamilton-adaptionerna för deras produktplaceringar, subtila som stoppljus. En favorit är den där Stefan Sauk har ett väl exponerat kreditkort från Statoil i munnen?
Här fortsätter man i samma fula tradition. Ja, man tar det faktiskt till en ny nivå: Utöver det vanliga gödslandet med varumärken tvingar man aktörerna att uttala slogans, som en integrerad del av dialogen.
Vi hör exempelvis skådespelaren Liv Mjönes att klämma ur sig bemanningsföretaget Adeccos devis ”A better work, better life” (som senare också dyker upp på en tydligt exponerad annonstavla). Visste hon ens om att hon just då var en del av en kampanj? Fick hon extra betalt för sin reklamreplik?
Knappast. Den gick pengen gick nog direkt till Persbrandts PT.
Fredrik Sahlin