– Jag kunde riktigt känna när jag träffade människor, hur det nästan sved i ansiktet. Så jag behövde lära mig under en lång tid, att gå framåt i livet utan mask, säger författaren Thom Lundberg, när han berättar om hur det var leva med att dölja sitt ursprung ute i samhället.

Det var av välvilja som hans föräldrar sa att han inte skulle avslöja att han tillhörde resandefolket.

Tung hemlighet

Minnet av hur tidigare generationer hade behandlats med tvångssterilisering, omhändertagande av barn och diskriminering, fanns kvar. Lundberg växte upp i skånska Osby och mötte dagligen resandefolk. Men när familjen flyttade och han började spela fotboll och umgås med andra personer som inte var resande, så blev han ombedd att inte berätta. Men det var en hemlighet som till slut blev för tung att gå omkring och bära på:

– Jag höll det hemligt till jag var 30 år. Men till slut så kraschade jag och gick in i en depression. Och i det här arbetet med terapeuten så blev jag uppmanad att komma på vad som hade skänkt mig glädje när jag växte upp och då var det just de här berättelserna som jag hade hört bland resandefolket och då bestämde jag mig för att jag måste skriva ner det där och få in den ursprungsberättelsen i mitt liv, så att jag kan integrera de här olika identiteterna och bli en hel människa, berättar Lundberg.

”För vad sorg och smärta” är baserad på Thom Lundbergs egen släkts historier, men även skrönor, sånger och berättelser bland de resande som han hört sedan han var liten. Berättelser som ingen skrivit ner och som traderats från generation till generation. Ur boken blandas svenska ord med ord på de resandes språk Romani. Ord som ”tji” återkommer ofta och betyder ”inte”. ”Nukko” som betyder ”litet barn” och ”stillot” som betyder fängelse. För Lundberg var detta ett viktigt inslag eftersom han vill få in minoritetsspråket i litteraturen.

Berättelsen om människan

Handlingen i boken ”För vad sorg och smärta”, utspelar sig i en Siltebruk i Halland på 1950-talet och vi följer den resande familjen Klosterman som flackat omkring i ett år, innan de slår sig ner i en stuga vid järnvägen. Familjen, mamma Severina, pappa Amandus och sönerna Olof och Valentin, försöker hitta en väg framåt och försörjer sig på försäljning och det finns också en dotter, men som inte är där och som de lämnat ifrån sig till släktingar.

Det är ett Sverige där välståndet växer snabbt – men inte för alla.

– Under 1960-70-talet så gjorde arbetarförfattarna i Sverige gemensam sak med modernisterna och skulle så att säga skriva in de perifera grupperna i samhället, in i litteraturen och berättelsen om människan. Alla skulle få plats; luffarnas, sjömännens, de ensamstående kvinnornas, arbetarnas och de fattiga böndernas – men man skrev inte vår berättelse. Och det där kan man tala om en litterär skuld. För hade våra berättelser blivit skrivna, när de skulle ha blivit det, på ett riktigt sätt, så hade man kanske kunnat undvika de här hemskheterna som sen hände, säger Lundberg.

Legitimerar historien

Thom menar att när berättelserna kommer ut i litterär form, så blir historien legitim och plötsligt finns man med i berättelsen om människan.

De resandefolket har funnits i Sverige sedan 1500-talet och en gång i tiden kallades de för ”Tattare”.

– Idag är en av fem undergrupper i den romska minoriteten och vi är den största. För att relativisera vårt språk och vår kultur så tror jag det är viktigt att vi erkänner att vi delar ett romskt ursprung, säger Thom Lundberg.