Iggar han dig när han chillar med sitt posse? Blir han stressad när du vill hålla hans hand? Ledsen bror, din shuno är en chagga.
Fyra år har gått sedan Imenellas monsterhit som blev ett girl power-fenomen två decennier efter Spice girls Wannabe. Chagga var inte bara välskriven och väldigt rolig, utan också tung och samtidigt catchy som en barnvisa.
När debutalbumet nu äntligen är här så har chaggan fler snytingar att vänta, om än i annan form. En stor del av Gemini är vigd åt uppgörelser med destruktiva kärleksrelationer från förr. Och budskapet är detsamma: lämna honom, du klarar dig bättre själv. Men denna gång med mindre humor och mer salt.
I poppiga, lätta produktioner berättar Imenella personligt och ärligt om kontrollerande och elaka expojkvänner. Om hur mycket stryk man kan ta i kärlekens namn innan man säger stopp. Samarbetet med r'n'b-drottningen och kusinen Cherrie kombinerar hårda verser med en luftig, svävande ljudbild. Resultatet: En len kallsup. Som när Cherrie halvwailar orden ”hatar dig för alltid” med sin vackra porlande stämma.
När Imenella slog igenom var det just direktheten, modet och ärligheten som gjorde henne så spännande. Hennes iskalla attityd, mörka, bestämda röst, självklara pondus och säkra rap. Så även på Gemini. Det punkigt korta albumet inleds med att hon sparkar upp dörren till våra öron med snygga fuck off-låten B.D.E., laddad med svulstigt hiphopskryt och en refräng som sneglar tillbaka mot hennes dancehallrötter. Det är låtar som B.D.E. som man ska ha i lurarna på vägen till löneförhandlingen.
Men med tanke på att rakheten är något av det bästa med Imenella så lämnar Gemini vissa frågor. Som varför hon, en av Sveriges mest systerliga rappare, ibland använder ett så misogynt språk (”inte konstigt att man får kuk här när man beter som en liten fitta”). Men kanske framför allt – vilken roll hennes andra (!) kusin inom svensk artistelit, Yasin, egentligen spelat för albumet.
”Min cuz åkte in och i vårt last call, jag sa håll huvudet högt broe du är back snart”, rappar Imenella på titelspåret. Och ett par av låtarna på Gemini har beats som tydligt flirtar med gangsterrappens estetik.
Inget fel med det. Celebrate och Louvren är hårda pärlor med rå rytm och smarta rim som man gärna lyssnar på igen och igen. Fast vissa rader, som att hon ”känner några shooters just in case”, smakar mindre gott efter senaste årens våldsupptrappning inom svensk hiphop som resulterat i flera mord.
I intervjuer har Imenella beskrivit Yasin som albumets exekutive producent – något skivbolaget förnekar. Han har också skrivit delar av låten Louvren, men i listan över medverkande syns han inte till. Även om det troligen beror på skivbolaget så skapar diskrepansen mellan innehåll och yta en vibb av förljugenhet och feghet som passar Imenella dåligt.
Med det sagt så är Gemini ett snyggt paketerat album med en hård, rak ingång, personligt och ärligt innehåll och ett fint avslut i det inåtblickande och självreflekterande titelspåret. Samarbetena är noga utvalda. Förutom Cherrie hörs till exempel guldrösten Pabi och rnb-stärnan Mopiano som lyfter låtarna till högre höjder.
Lukas Nathansons produktioner är gjorda med den sortens fingertoppskänsla som kan få dig att vilja både slåss, dansa och gråta inom loppet av 30 minuter.
Albumet fångat i en enda låt? Då blir det Go Shawty där hon peppar sig själv till en lagom mjuk baktakt och får lyssnaren att heja på från sidlinjen. Fortsätt så här Imenella, du är viktig för svensk hiphop.