Inne på Färgfabriken lägger Heri Dono en sista hand vid sina verk som ska visas under våren. Det är mycket fix – de flesta låter, andra blinkar och från en del rinner det vatten. Han stannar till vid en installation med skolbänkar där dockor sitter och nickar monotont.

– När jag gick i skolan matades jag med propaganda, och jag var tvungen att hålla med även när jag tyckte annorlunda. Jag bestraffades ofta, och fick gå från klassrum till klassrum med en liten tavla där det stod att jag var dum. Och så blev jag slagen, förstås, säger han och tillägger:

– Det är såhär som konst blir terapi, och kan hjälpa mig att sudda ut propagandan.

Uppvuxen i diktatur

Heri Dono är uppvuxen i Jakarta under diktatorn Suhartos styre, då censuren var utbredd och regimkritiker riskerade livet. Och även om hans konst ansågs kontroversiell redan då, låg noggrann avvägning bakom varje verk.

– På 1980-talet bestod min konst snarare av metaforer än angrepp. Jag och alla andra var som marionettdockor åt regeringen. Nu har vi demokrati och de försöker få bukt med korruptionen, säger han.

Konstverk med själ

Den nuvarande indonesiska regeringen låter gärna Heri Dono representera landet på konstbiennaler världen över. Samtidigt som det ofta finns mörka berättelser bakom hans verk visar de också upp indonesisk tradition som skuggspelskonsten Wayang och animism.

– Inom Animism tror vi att allting har en själ, även små saker. Så det här kan ses som konstverk att titta på, men egentligen är det verken som tittar på publiken, säger Heri Dono.