Maria Maunsbach debuterade 2018 med ”Bara ha roligt” och har sedan dess gett ut flera uppmärksammade romaner, senast ”Lucky Lada och jag”, där hon skildrar ett gäng tjejer på skånska landsbygden.

Den här gången ville hon att en man skulle stå i centrum. Det blev Mikael.

– Jag tänker mig mig honom som en kusin till de bonniga tjejerna i ”Lucky Lada”. Jag ville skiva om en man på ett sätt som inte var cyniskt och osympatiskt, säger Maria Maunsbach och fortsätter:

– I varje projekt har jag en konstnärlig frågeställning som intresserar mig. Den här gången var det: Kan man skriva en kärleksroman om en man, ur en kvinnas perspektiv, men så som män har skrivit om kvinnor tidigare, säger Maria Maunsbach.

Intervjuat fighters

Ur den frågeställningen och erfarenheterna av en personlig förälskelse växte idén till romanen ”En magisk man” fram. Boken blev en sorts kärlekshistoria, berättad av en förälskad kvinna. Men en helt lycklig och oproblematisk kärlekshistoria blir inte en bra roman. Som tur är är kärlek aldrig oproblematisk – kanske särskilt inte för Mikaels typ av man:

– Jag intervjuade väldigt många fighters och män. Och det jag upptäckte var att det fanns en enorm rädsla för kärlek och intimitet som gör att de tänker att ”man mår bäst ensam”. I boken dör inte kärleken mellan dem: men Mikael vågar inte falla in i den, säger Maria Maunsbach.

Måste objektifiera

I litteraturhistorien har ju den manliga blicken sedan länge problematiserats och ibland kallats objektifierande. Vad händer när man vänder på den?

– Ja, vi får väl se. Jag har försökt göra det kärleksfullt. Om man ska skriva om förälskelse så är objektifiering av den andra en så stor del av det. Det går inte skriva sant om förälskelse utan att det blir ganska mycket objektifiering, säger hon.

Men vad gör då Mikael magisk enligt Maria Maunsbach?

– Han blir magisk för mig i hans fysiska kompetens samtidigt som han är värdelös på andra saker. Han är i handling och instinkt.