Originaltitel: L'Illusionniste
Betyg: 3 av 5.
Regi: Sylvain Chomet
Paris, i slutet av 50-talet. I centrum, en illusionist. Tiderna förändras och illusionisten ifråga känner sig mer och mer onödig, får mindre och mindre uppskattning och blir mer och mer undanträngd av popakter och andra nya påhitt och moderniteter. Han får resa längre och längre ut på vischan för att uppträda, och på en av dessa resor träffar han en ung kvinna. Hon tror på sann magi, han gör vad han kan för att upprätthålla den illusionen så länge det går.
Filmen bygger på ett hittills ofilmat manus av Jacques Tati, och i regissören Sylvain Chomets animerade tappning spelar Tati också själv huvudrollen: illusionisten har antagit Tatis form, karaktäristiska kroppsspråk och mimik. Medan mycket av humorn, situationerna och det snudd på helt dialoglösa är väldigt mycket Tati, finns det också mycket som känns igen från Chomets värld.
Av förklarliga skäl känns Illusionisten visserligen mindre egen, och därmed också en smula mer slätstruken, än hans skruvade och fina cykelfilm ”Trion från Belleville”. Det är mindre knasigt den här gången, betydligt långsammare och det lutar mycket mer åt det melankoliska – men sammantaget är stämningen varm, vemodig och rolig och filmen rymmer en mängd fantastiska detaljer. Som en ren bonus gör Chomets animerade version av Edinburgh en oerhört sugen på att se staden med egna ögon.
Och, även om jag nu tyckte att transportsträckan dit var en mild
besvikelse är filmens slut något som som suttit kvar som en liten tagg i både hjärta och huvud sedan jag såg den – på ett sätt som nästan kräver en omedelbar omtitt. Manuset ska också ha varit Tatis egna bearbetning av och uppgörelse med det faktum att han övergivit en dotter, vilket onekligen är något som sätter både historien och slutet i ett extra sorgligt ljus.
Emma Gray Munthe
Andra recensioner:
Betyg: 4/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 3/5 Dagens Nyheter
Betyg: 2/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet