Reboot betyder omstart. På samma sätt som man startar om sin dator för att fräscha upp den har filmindustrin på senare år startat om en massa filmsuccéer – det vill säga gjort nya versioner av gamla godingar. Lejonkungen, Cats och Spiderman är några exempel.
Tv-serierna har gått en annan väg. Där har istället tyngdpunkten legat på originalberättelser, med en förkärlek för auteurer som både skriver, regisserar och spelar huvudrollen.
Men bland 2021 års tv-seriepremiärer kan man ana en reboot-trend som börjar ta form. Då gäller det inte bara krimserierna, som redan producerat nygamla verk som Unge kommissarie Morse och Young Wallander. Utan också dramaserier.
Det första exemplet är den prisbelönta In Treatment (2008).
Originalserien (som i sig var en nyversion av en israelisk förlaga) utspelade sig helt i terapisoffan – där den krisande psykiatrikern spelad av Gabriel Byrne arbetade sig igenom en egen livskris tillsammans med sina patienter.
Under 2021 kommer alltså ytterligare en ny version av In Treatment, också på HBO. Den nigeriansk-amerikanska skådespelerskan Uzo Aduba – kanske mest känd som Crazy Eyes i Netflixserien Orange is the new Black – spelar huvudrollen, Dr. Brooke Lawrence.
Ett annat exempel är den kommande nyversionen av Ingmar Bergmans gamla tv-serie Scener ur ett äktenskap (1973) med Liv Ullmann och Erland Josephson i huvudrollerna. Serien påstods leda till en våg av skilsmässor i mitten av 70-talet - vi får se om det blir samma sak nu i karantäntider.
Nyversionen är regisserad av israeliska Hagai Levi – som för övrigt skrev och regisserade BeTipul – originalversionen av In Treatment. I rollerna som det sönderfallande paret ser vi Jessica Chastain och Oscar Isaac, som tidigare spelat mot varandra i thrillern A most violent year (2014).
Det tredje exemplet är serien Vi barn från Bahnhof Zoo som har premiär på Viaplay i slutet av februari. Det här är en ny version av kultfilmen med samma namn från 1981 – eller rättare sagt på romanen som både filmen och serien baseras på.
Serien handlar om Christiane – en ung heroinmissbrukare i Berlin. Det lilla jag har hunnit se vittnar om en serie som visserligen inte är någon komedi direkt men åtminstone lite mer uthärdlig än sin nattsvarta förlaga.
Tre exempel på kort tid kan signalera en begynnande trend, men det kan också vara en slump. Låt oss hoppas på det senare. Det som har utmärkt tv-serierna under The Golden Age (de senaste 20 åren ungefär) är just de fantastiska originalberättelserna. Och det vore olyckligt om den gyllene eran övergick i någon slags kannibalernas tidsålder.