”Åker du till Cannes i år?”. Jag och Nils Petter Sundgren knallade Sveavägen söderut efter att ha bevistat en pressvisning på biografen Grand, och jag ställde den där slentrianfrågan som blivit en tradition mellan oss kritiker. Innebörden: Ska du bevaka filmfestivalen i Cannes i år också?

”Självklart”, sa Nils Petter, ”det finns bara två giltiga skäl till att inte åka till Cannes: Om man sitter i finkan – eller är död…”

Det var ett tag sedan vi såg hans gängliga gestalt på pressvisningarna men fram till för bara några år sedan var han en av Sveriges främsta och kunnigaste kritiker. I många år tidigare än så var han i princip den enda. Mr Film! I framförallt SVT:s Filmkrönikan men även som krönikör och skribent. Nu är vi hur många recensenter som helst och ingen av oss har cineastiska skuldror breda nog att axla hans mantel.

Karln fick till och med en Guldbagge 2007, för lång och trogen tjänst.

”En ledstjärna”

Jag var ung när jag upptäckte Nils Petter Sundgren första gången. Alldeles för ung för att då ha någon åsikt om hans gärning men Filmkrönikan såg jag ändå på, dels för att jag från tidig ålder har älskat att sugas in i filmens eskapistiska värld, men lika mycket för att Nils Petter ofta såg till att välja ut filmklipp med mycket naket i, när det fanns sådana att tillgå. I alla fall verkade det så, men det kanske var min tonåriga hjärna som tolkade det på det viset.

Senare blev han en ledstjärna. En förebild i konsten att förklara komplexa skeenden i enkla men slagkraftiga ord. Han var det filmdiggande folkets man, som reporter, kritiker och filminköpare här på SVT drog han runt världen, träffade alla de stora filmnamnen, tog hem deras ord och verk till oss.

2010 tog jag bilen ut till Nils Petters sommarviste i Dalarö, utsänd av Tidningen Vi för att intervjua nestorn i samband med att han skrivit sina memoarer ”Inte bara bio”.

Jag var själv inne i en period där jag hade seriösa dubier om mitt, vårt, yrke. Visst, är det en givande, inspirerande priviligierad! – sysselsättning men… är det ens ett jobb? Att få betalt för att titta på, och tycka till om, film. Okej, de som har lite ambition tittar ju inte bara, de analyserar, sätter i kontext, kanske kan öppna ett och annat öga mot ett nytt perspektiv.

Men borde man inte göra något mer samhällsnyttigt?

”Man ser jobbet med större distans”

Nils Petter Sundgren hade själv dragits med liknande funderingar. Mot slutet av nämnda memoarer står det att ”Det är utan tvivel så att en läkare är till större nytta för mänskligheten än en filmkritiker”. När jag bad honom utveckla insåg jag att han redan då hade lämnat sådana akademiska bryderier bakom sig:

”Alla människor vill nog se sitt yrke som väldigt viktigt, men sen när man är färdig med det behöver man inte tycka det längre. Man ser jobbet med större distans, och även sig själv. Men jag har faktiskt lagt till en mening i den senaste versionen, nu står det att en läkare visserligen gör större nytta för mänskligheten, men han eller hon kan å andra sidan också göra större skada…”

Nils Petter Sundgren blev 90 år.