Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Bokrecension: Europa av Maxim Grigoriev

Bokrecension: Europa av Maxim Grigoriev

Uppdaterad
Publicerad

I Maxim Grigorievs roman Europa vandrar den fattige, vilsne, emigrerade Nikita genom ett Europa som hans födelseland Ryssland romantiserat. Ingrid Elam läser en bok som inte erbjuder intriger och spänning. Men den som läser för att öva upp sin känslighet och komma nära inpå människor, kommer vilja stanna länge i boken.

Jag vet inte. I efterhand ger de allra första orden i Maxim Grigorievs Europa ett svar på frågan vad för slags berättelse detta är. Den enkla meningen ”jag vet inte” återkommer 99 gånger i romanen och den säger att berättaren inte vet vad han vill säga, han har inget budskap, ingen tydlig eller ens dold avsikt, här finns ingen intrig, ingen kronologi och ingen hjälte.

Han heter Nikita och står i en mögelluktande lägenhet i Nice och tittar ut över Medelhavet. Det är höst, han har aldrig varit där förut, han har just ärvt tvårummaren av en gammal vän, Nina. Hon hittade honom sovande på en bänk i Paris där han var på skolresa men missade hemfärden till Moskva. Han var 14 då, blev kvar i Paris och har aldrig varit tillbaka i Moskva sedan dess, annat än i med åren alltmer skimrande vakendrömmar. Nu är han en överviktig 40-åring som låter blicken vandra genom den tomma lägenheten.

Den som villha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.

Maxim Grigoriev är född Ryssland och uppvuxen i Sverige. Han skriver på svenska men placerar sin roman mitt i världen. I Paris och på Rivieran har exilryssar levt i över hundra år, Nikita är bara en i en åldrande skara människor som lever med sina minnen och sin hemlängtan. Deras dagar flyter ihop på caféernas uteserveringar, där de läser klassiker och skriver exillitteratur, klagar på historien och samtiden. De är främlingar, men inte för att de har bytt land: de har bytt land för att de är främlingar, som det står någonstans i romanen.

Ju längre in jag kommer i Nikitas tankar och minnen, och hans minnen av Ninas tankar och minnen, desto tydligare blir det att romanen handlar om alla som i någon mening är främlingar i verkligheten eftersom den rymmer så mycket mer än det som går att uppfatta, och eftersom en människa är så mycket mer än en invandrare.

Grigorievs roman öppnar ögonen för ett Europa som långt ifrån att vara en myllrande mångfald där alla möter alla i stället är en värld full av slutna enklaver där människor lever utan kontakt med de andra, de som talar och skriver andra språk. Citat på ryska stoppar upp läsningen, den som läser elektroniskt kan kopiera och klippa in i ett översättningsprogram, men det ger mer att i stället släppa taget och låta sig föras med i den rika strömmen av ord. Det är orden som ger livet innebörd, men man måste inte förstå allt, det räcker att som Nikita öppna fönstret och släppa in det främmande.

Nikita är på många vis en vemodig gestalt, närmast viljelös i sina möten med andra människor, en lyssnare och iakttagare, lik en läsare, men med en sällsynt stilistisk förmåga och språklig känslighet som gör exilen till en njutning.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer