F&D har fått en pratstund med Gus Van Sant, regissören bakom filmer som ”Drugstore Cowboy”, ”Good Will Hunting” och ”Milk”, som kommer till Stockholm för att motta filmfestivalens ”Visionary Award”.

Gus Van Sant är född i Kentucky 1952, växte upp i Connecticut och Oregon och började göra kortfilmer som tonåring. Han studerade konst på college, där han gick i samma klass som medlemmarna i Talking Heads, men övergav snart måleriet för en filmkarriär som kom att resultera i en lång rad uppmärksammade verk.

Genombrottet kom med ”Drugstore Cowboy” och därefter följde filmer som pendlar mellan independent och Hollywood – från ”På drift mot Idaho” till ”Good Will Hunting”; ”Elephant” till ”Milk”.

Men Van Sant har också kvar en fot i konstvärlden och i samband med att han kommer till Stockholm för att motta festivalens ”Visionary award” anordnas utställningen One Step Big Shot på Fotografiska museet.

– Det är en utställning med polaroidbilder som jag tagit genom åren, på vänner och bekanta och folk som jag har jobbat med, berättar Gus Van Sant på telefon från Portland, Oregon.

Vad har du annars haft för dig sedan ”Milk”?

– Jag har gjort en film som heter ”Restless” med Mia Wasikowska och Henry Hopper, Dennis son. Den har premiär här i januari. Sedan har jag har några manus som jag tittar på men annars har jag mest målat på sistone.

Du började ju som konstnär, hur kommer det sig att du gick över till film?

– Ja, jag studerade först konst (på Rhode Island School of Design) men började på filmprogrammet eftersom konstklimatet var rätt tufft i början av 70-talet. Folk som kom tillbaka från New York gav en rätt avskräckande bild av vad man förväntades göra. Film verkade svårt rent konstnärligt medan konst var svårt rent politiskt – hur man tar sig fram och får till sin första utställning. Det här var precis före det att Julian Schnabel, Jean-Michel Basquiat och Francesco Clemente slog igenom

Samtidigt var det en tid då begreppet konst började breddas, det var en förlängning av 60-talet, så det var inte så ovanligt för en målare att skriva poplåtar, som Talking Heads gjorde, eller att börja med film som jag.

Jobbade du förresten någonsin med Talking Heads?

– Nej, jag pratade med David Byrne om en video en gång men det blev aldrig av. Jag skulle sjungit Psycho Killer på en återförening i skolan med Tina (Weymouth) och Chris (Frantz). David ville inte vara med, han gillar inte Rhode Island School of Design. Han gick bara där ett år men hängde runt några år till och det var en incident med en stor utställning som han ordnade i skolans galleri som de ställde in eftersom han officiellt inte gick där längre. Så Chris och Tina bjöd in mig att sjunga och spela på återföreningen, men i slutändan kunde jag tyvärr inte vara med.

Hur började du sedan filmkarriären?

– När jag gått ut college började jag jobba för en producent, Ken Shapiro, som gjort en film som hette ”Groove Tube”, en föregångare till Saturday Night Live. Han skulle göra en film om några phone phreaks, en slags tidiga hackers som manipulerade telefonbolagen. Den blev aldrig av men jag började där som assistent. Sedan gjorde jag reklamfilm i New York och kunde finansiera min första film och började jobba i Hollywoods independent-avdelning.

Du är ju annars känd för att hålla till i Portland där många av dina filmer utspelar sig. Vad är det som är så speciellt med stan?

– Portland kan vara en väldigt allmängiltig stad när det handlar om att ha med den i en film. Men om man skulle rikta in sig på själva stans mekanismer – vilket jag nog aldrig gjort faktiskt – så har den en rätt intressant storlek, ungefär en miljon invånare och ligger lite för sig själv. Det är en rätt ung stad, 150 år gammal, och invånarna har bott där hela tiden, förutom en del hipsters som just flyttat dit.

Men de flesta har förfäder som var nybyggare och det är en stad som har flera olika generationer – typ, morföräldrar bor kvar, föräldrarna och barnen också. Det finns liksom ingen anledning att flytta. Allt finns här i denna lite bortglömda stad.

Skulle du inte vilja göra mer komedier? ”Till varje pris” (To Die For) var ju väldigt lyckad.

– Jo, jag skulle gärna göra en till komedi. Det var en riktigt svart komedi och den var väldigt fint skriven av Buck Henry, som är komiker och komediförfattare. Varenda scen var lite som en...blackout, kallar jag det, som ett eget skämt. När någon som Buck skriver är det lätt att göra komedi.

Och Nicole Kidman var utmärkt i huvudrollen.

– Ja, hon hade full koll på vad den filmen gick ut på.

Under festivalen har man valt ut en av dina filmer som ska visas -”På drift mot Idaho” – berätta om den.

– ”På drift mot Idaho” var ett av de första manus som jag skrev om vad jag själv sett av ungdomarna som levde på gatorna i Portland. Det var något nytt för mig eftersom både ”Mala Noche” och ”Drugstore Cowboy” byggde på romaner. De var inga kända böcker, ”Drugstore Cowboy” hade inte kommit ut och ”Mala Noche” gavs ut av ett litet förlag i Portland. Så filmen blev något av en tredje del i denna samling, men en stor del av mittpartiet är också baserat på Shakespeare (Henrik IV och Henrik V) och speciellt då Keanu Reeves rollfigur. Det var en intressant blandning tyckte jag. Det är kul att de visar den, det är en film som jag är väldigt nöjd med.

Jerker Peterson