”Den store aktören”, ”pundaren” och ”Gustav III-kännaren” har fått en självbiografi. Den handlar om Thorsten Flinck, skådespelare och regissör född 1961 i Solna församling. Och om andra. Människor runt honom: Eva Röse, Mikael Persbrandt, Annika Jankell och Jan Malmsjö, till exempel. ”Nära bekanta”, som Thorsten vill kalla dem, istället för ”vänner”.

– Vän känns lite väl intimt, säger han.

– Jag har aldrig tillåtit någon att bli det, och det är inte heller någon som har varit intresserad. Jag är väldigt ensam, men har stor empati. Jag har aldrig låtit en oförrätt passera, en stark som trycker ner en svag. Det har jag i blodomloppet. Lika naturligt som att pissa och skita. Jag är själv en av de svaga, men jag har en armé inom mig. Det är därför jag kan ta stryk.

Thorsten Flincks läkkött är googlingsbart, vill han berätta.

– Jag har blivit misshandlad till oigenkännlighet. Efter fem dagar syntes det inte. Jag var lite blå under ögonen bara.

Tre år i terapi för medberoende

Eva Röse gästskriver i Thorsten Flincks nya bok att han var kär i henne. Det hände när hon gjorde sin praktik på Dramaten. Hon var 22 år, letade upp hans tabletter och spolade ner dem i toaletten. Matade honom med äggula och varm mjölk i nappflaska när han var som svagast. Åkte in till Södersjukhuset tillsammans med Mikael Persbrandt efter att Flinck överdoserat vid Slussen.

Journalisten Annika Jankell, som har två barn tillsammans med Thorsten Flinck, skriver att hon ofta får frågan om hur hon kunde fatta det beslutet, och att det gör lika ont varje gång – för ”hur kan man ångra sina barn?”. Tre år i terapi kostade medberoendet, och ”den stora sorgen att se någon man älskar förvandlas till en spillra av sig själv”.

Jan Malmsjö skriver att Thorsten Flinck ofta lånat pengar. Att han ringde på hemma hos honom och Marie Göranzon efter att ha bevittnat en nära bekant – en läkare som skrev ut morfin lättvindigt – dö i hemmet. Som tur var bodde Malmsjö och Göranzon granne med en duktig jurist.

Alla berättare är ense om en sak: det är synd att det blev som det blev, med Thorsten Flinck.

”Större delen av min yrkeskår missbrukar”

Varför det blev som det blev är liksom Flincks läkkött, googlingsbart.

Livet på teatern verkar ha varit sopigt. Inte bara för att Ingmar Bergman var arg. Kanske suger det fortfarande. För om det stämmer som Flinck berättar, kan ytterst få kollegor på nationalscenen drivits av solenergi genom livet.

– Större delen av min yrkeskår missbrukar på något sätt. För en stor del är det alkohol. Kanske piller också. Det är väl inte så mycket morfinister mer än jag. Men piller och alkohol finns. De sköter det snyggt. Pliktalkoholister. När föreställningen är slut tar han eller hon en 75:a och somnar.

”Död i åtta minuter”

Thorsten Flinck tycker mycket om Gustav III, teaterkungen. Har spelat honom många gånger och citerar Erik Lönnroths biografi från 1986 utantill:

– ”Så var han död, vår tjusarkonung! Hertig Karl, kungens äldre bror tog sig an bestyret att vara tillfällig regent. Han bragde stor ordning i det militära omständigheterna. Livet i Sverige blev lugnare och tråkigare.”

Thorsten och Gustav är lite lika. De geniförklaras och bestiger tronen. Beviljas audiens hos Ludvig XVI och Ingmar Bergman, blir upplysta despoter och retar gallfeber på meningsmotståndare som mobiliserar sig till opposition. De krigar (mot ryssen och morfinet), förlorar, smider nya krigsplaner och skjuts ned. Kungen av adeln på operan. Flinck av drogerna under Katarinahissen. Men när Gustav III dör i sviterna av blodförgiftning, reser sig Thorsten Flinck, som låttexten i Melodifestivalen 2012 antyder, igen.

En gång har han till och med varit död, säger han. Det var åtta minuter 1999, då Eva Röse och Mikael Persbrandt vakade på Sös.

Kommer du ihåg hur det såg ut?

– Nej.

Okej.

”Gäller att manipulera sig själv”

Sedan dess har Throsten Flinck tänkt skriva boken om sig själv. Nu fanns det tid för det, säger han. Han säger också att boken ska vara ett steg i ledet mot försoning.

Nu har Thorsten varit vit i två år.

– Jag tar en dag i taget bara. Det gäller att manipulera sig själv. Om jag är väldigt morfinsugen, tänker jag att jag struntar i det i dag och tar ställning till i morgon hur jag vill göra. ”I morgon kan jag unna mig, men inte i dag”. Och så gör jag samma sak i morgon. Så där får man hålla på.

Vad tycker du är roligast i livet just nu?

– Det kan jag inte komma på någonting.

Vad är jobbigt då?

– Det mesta. Fast så läste jag i tidningen om Johan Ehrenberg. Då blir allt så smått. Man ska vara glad för det man har. Men det är jag. Jag är glad. Jag skrattar bara inte ihjäl mig va. Jag är ingen särskilt glad människa.

”Jag hjälper ju för fan”

Mer som en naiv liten pojke, säger Thorsten Flinck att han är. Någon som fått mycket hjälp av många och betett sig illa men som ändå förtjänar bättre.

– Det går omkring säkert tio skådespelare med fasta tjänster på landets länsteatrar som är helt och hållet min förtjänst. Det var inte bara Mikael Persbrandt jag slogs för att få in på Dramaten. Jag har aldrig krävt någonting tillbaka. Ett antal gånger genom livet skulle jag ha behövt en Thorsten Flinck som hjälpte mig.

Varför då?

– För att jag hjälper ju för fan de här människorna, med karriärer och fastanställningar och hela jävla skiten. Själv sitter jag här. På ett Cornelisstipendium visserligen. Boken kommer nog att sälja bra också, det blir väl ett antal hundra tusen.

Vad livnär du dig på annars?

– Jag turnérar med Doktor Glas och spelar med Kenny Håkansson. Och så ska jag göra scenversionen av den här boken. Två akter: två gånger 45 minuter ska det bli.

Och så ska du spela Christer Pettersson.

– Ja. Det är skrämmande hur lik jag blir när jag sätter på mig peruk och lösmustasch. 

”Svinade ner tillvaron”

Kan du gå tillbaka till teatern?

– Jag skulle vilja men tror inte att jag blir insläppt. Jag kommer aldrig att bli det. Du vet, det är lågt i tak. Sedan svinade jag ner tillvaron kring mig ganska rejält. Det bär ekon med sig. Man måste söka dem för att finna dem va, men man vill hellre söka ekon än se vilken tillgång jag var för svensk teater.

– Skådespeleri är en ensemblekonst. Egentligen är det helt perverterat att jag åker omkring själv och spelar Doktor Glas. Men annars skulle jag inte få spela över huvud taget.

Vad händer om du inte gör det?

– Det är inte bra.

Kanske är det så. Att det vore dåligt, både för ”den store aktören” och de som bettraktar honom.

”Livet i Sverige blev lugnare och tråkigare”.