Det är inte alla som vet det, men den lågmälde göteborgaren José Gonzalez är en av Sveriges största musikexporter. Mycket tack vare sina snygga och effektfullt finstämda covers förstås, på artister som The Knife, Kylie Minogue och Massive attack.
Att han nu gör en cover på Laleh är därför så logiskt att man undrar varför den inte kommit tidigare. För om det finns en manlig motsvarighet till Laleh så är det just José Gonzalez.
Båda har en gudabenådad musikalisk talang – nästan allt de rör vid blir så vackert att man vill gråta. Det är i princip omöjligt att tycka illa om dem, samtidigt är det just det som gör att man retar sig. Det är för fint, inget som skaver – fanns det en stämpel för ”av staten godkänd musik”, då skulle de få den.
Men på fjärde albumet ska det förändras: Enligt alla pressutskick och intervjuer ska detta vara hans politiska album. Och den som följer Gonzalez på Twitter vet att han är intresserad, eller ja – mer än intresserad, av begrepp som effektiv altruism, sekulär humanism och ekomodernism.
På Local Valley ställer han frågor om var vi kommer ifrån, konstaterar hur små vi är och hur lite vi vet. Han vädrar också en viss trötthet när det kommer till religion och förståsigpåare.
Som bäst och roligast blir det i låten Tjomme där hans mjuka, dimmade dinnerpartyröst sjunger rader som ”Tjomme, tjomme, men va fan gör du nu, är du helt tappad, är du helt slut, vågar inte tänka själv, baserar allt på uråldriga hörsägner”. Och att han på nya albumet inte bara sjunger på engelska utan även på sina modersmål svenska och spanska ger en helt ny och mer personlig udd till hans softa, lena låtar.
Men med undantag för Tjomme är de politisk-filosofiska låtarna antingen farligt plattityd-tyngda eller allt för sugna att skriva lyssnaren på näsan. Istället visar det sig vara låtarna med hjärta, inte hjärna, som är albumets verkliga behållning. För förutom sitt samhällsengagemang så visar José Gonzalez på Local Valley att han faktiskt kan släppa loss om han vill.
Bland spanska gitarrer, luftiga, halvmolliga stämmor och välbekanta Simon and Garfunkle-flirtar så hörs plötsligt – jo – en trummaskin. Det mjuka dunket gör låten Swing alldeles oemotståndlig, inte minst när Gonzalez sjunger att vi ska svänga på magen och skaka rumpan som sjögräs.
Honey Honey är en oväntat explicit sexlåt – Vem hade trott att José Gonzalez kunde sjunga om tuttar och extas – och få det att låta både sexigt och romantiskt? Mer sånt, tack.
Men allra vackrast är kanske ändå Lilla G, i all sin enkelhet. Med en låttext som bara består av orden lilla gumman, och med en en fin gunggung-rytm, låter den precis som när ens föräldrar försökte sjunga en till sömns, fast de hade glömt texten till vaggvisan (ja okej, om man hade väldigt musikaliska föräldrar). Och se där – på bara två ord lyckas den säga precis allt om kärlek och föräldraskap.