Båda sidorna är verkliga, samtidigt.
Framgången, förstås, att bygga inte en utan två helt nya starka och framåtriktade nationer ur den ruinhög vars folk – i stort, i det längsta – slutit upp bakom Hitler. Tillkortakommandet ligger i att man hanterade det nyss förflutna med en kombination av tystnad, bortförklaringar och kollektiv minnesförlust.
Det är chockerande och beklämmande när Jähner visar att antisemitiska tillmälen var fullt gångbara i samhällsdebatten som i det tidiga 50-talet formade den nya Västtyskland. Chockerande och beklämmande likaså när han visar hur kusligt snabbt det tyska folkets efterkrigsidentitet formades kring en offerroll. Det tyska folket var nazismens första offer, och tillvaron i den nazistiska nationen liknades vid en fångenskap i det största koncentrationslägren av dem alla – så kunde man på allvar uttrycka sig i seriös debatt 1945, ögonblicket efter att de verkliga lägren öppnats inför en chockerad värld.
Framförallt teg det tyska samhället om judeförföljelserna och morden på Europas judar. Ett tigande och slirande som, menar Jähner, upprätthölls rakt igenom den västtyska 68-generationens hätska uppgörelse med föräldragenerationen där man var mer intresserad av att demonisera den västtyska kapitalismen än av att tampas med det nazityska nära förflutnas helvetesverklighet. Först i det tidiga 2000-talet förmådde man närma sig frågor om den breda folkliga delaktigheten i nazismen; Jähner lyfter fram Götz Alys bok Hitlers folkstat som central, den kom ut 2005 – sextio år efter krigets slut och nazismens totala nederlag.
Allt i Harald Jähners Vargatider är inte svart och beklämmande. Han skriver flödande och precist, rikt på nyanser och detaljer men samtidigt uppfriskande klart i värderingar – här i supersolid översättning av Svenja Hums. Ofta med en road ironi, som när han konstaterar att produktformgivning var en viktig del i skapandet av Västtyskland och att ett litet njurformat kaffebord blev kvittot på ett ”avnazifierat boende”.
I slutändan lyckas också Jähner med att öppna berättelsen om en historiskt unik och oerhörd period mot allmänmänskliga beröringspunkter. Avnazifieringens märkliga process kretsade så mycket kring det för de flesta välbekanta kompromissandet mellan den rätta vägen och den framkomliga vägen, om än med extrema variabler. Som när Västtysklands förste förbundskansler Konrad Adenauer utsåg den nazistiska juristen Hans Globke – som 1935 varit en av författarna till de antisemitiska Nürnberglagarna - till kanslichef i sin nya regering. Adenauers kommentar: ”Man häller inte ut smutsvattnet så länge det saknas rent vatten”.