Författaren Kristian Lundberg, som just nu jobbar med en bok om migration och gränser, slår ett slag för poesins politiska och etiska nödvändighet. (Bilden är från en protest mot gränskontrollprojektet REVA.) Foto: ScanpixVisa alla (2)
Visa alla (2)

Kristian Lundberg: ”Politisk dikt är den enda möjligheten”

Publicerad

Det räcker inte med nyhetsrapportering – för att förstå ett turbulent politiskt läge krävs poesi. Författaren Kristian Lundberg färdas runt bland Sveriges papperslösa och efterlyser en ny politisk diktning.

En tidig morgon i mars slår det mig plötsligt. Jag har upplevt ett systemskifte. För en tid sedan satt migrationsminister Tobias Billström i TV och talade om volymer. Han talade om anhöriginvandring. Och han sade: volymerna måste minskas, reduceras. Denna morgon läser jag Göran Sonnevis klassiska dikt om kriget i Vietnam och ser det så tydligt. Det politiska. Motståndet vi måste formulera. Det är mellan raderna vi förstår kriget.

I sin dikt utgår Sonnevi från sin faktiska vardag. Lund. Det har snöat. En granne. Livet, som vi känner till det, eller hur? Man går ut genom dörren och är till och med så övermodig att man lovar att komma hem igen. Vardagen. Han skriver fram det banala spänningslösa och ställer det i kontrast mot det som sker i det främmande landet. Grymheten. Övergreppen. Våldet. Kränkningarna.

Dikten skapar ett spänningsfält mellan Sverige och Vietnam. Diktjaget ser det hela utspela sig på TV. Han hör om det på radio. Han är där, ändå inte.

Det är den skrivande människans position. Att vara närvarande och på ett märkligt sätt ändå inte, för det som utmärker en skrivande människa som närmar sig det obegripliga är att han kan lämna platsen igen. Allt annat är lögn. Och genom att ange just detta – sin vardag i kontrast till grymheterna som utspelar sig – blir solidariteten också tydlig.  Allt annat är ett övergrepp.

I Sonnevis dikt finns det ingenting av att ställa sig själv i tjänst. Han gör aldrig det moraliska övertrampet att jämställa sig med det som han beskriver. Det som krävs för att dikten skall kunna bli giltig är just att det går att beskriva sitt eget övertag och ändå vara solidarisk. Det är faktiskt det enda möjliga. Detta är en viktig moralisk dimension. Sonnevi beskriver sitt övertag och i det blir också den andres utsatthet tydlig.

Sonnevi är inte – och kommer aldrig bli – en krigstraumatiserad risbonde i Vietnam. Han tillhör oss. Vi som går ut genom dörren och tar för givet att vi skall komma hem igen. Vi kan till och med avtala en tid. Jag kan höra mig själv säga: ”Jag kommer hem klockan fem.” Det är fasansfullt att tänka sig det omvända. Jag kan inte höra min röst säga: ”Jag går ut nu och jag hoppas att jag får komma hem igen.”

Jag tror att Sonnevis dikt har betytt mer för förståelsen av kriget i Vietnam än vad tusentalet politiserande artiklar i ämnet har gjort. En debattartikel är bunden till sin tid, sin förklaringsmodell. Sonnevi går en annan väg. Han talar om sig själv. Han talar om det onda. Det grymma. Det banala. Det är också en av anledningarna till att hans dikt har överlevt medan mycket annat från den tiden tacksamt har glömts bort.

Om detta – den politiska och etiska nödvändigheten i en dikt – tänkte jag ingenting när jag första gången besökte en av dessa platser som Migrationsverket kallar ”Förvar”. Ordet är i linje med det nyspråk som myndigheterna lägger sig till med, som vore en människa en resväska man kunde ställa undan, förvara.

Jag skrev om mitt besök. Artiklar. Fler besök. Fler människor. Och fler artiklar. Statistik. Fakta. Och fler människor. Under den här processen skedde det flera parallella rörelser inom mig, banala som Sonnevis väderrapporter i dikten om Vietnam, men just därför så centrala för mig: den människa som jag nu talar med – här, i detta rum – imorgon kommer han att föras bort över en imaginär gräns och bara försvinna, bli till bruset i en avstängd kasserad mobiltelefon.

Jag tog del av utredningar, ansökningar, vanmakt, konspirationer, förtvivlan, utsatthet. Jag gjorde min läxa. Jag samlade information. Det ena mötet gav det andra. Och bland alla dessa dokument, tjänstedokument kunde jag nås av beskedet om massdeporteringar i anonymiserade vita bussar, utan registreringsskyltar. Jag skrev om detta. Artiklar. Jag började förstå.

Nej. Inte papperslös. Om det är någonting mina vänner bär omkring på så är det papper. Och hopp. Och förtvivlan. ”Rättslösa” – det är den korrekta benämningen. Rättslösa människor. Förvarade. Paketerade. Avhysta. Mitt i allt detta föddes plötsligt tvånget att sträcka ut reportaget i tid – inte göra ett litterärt reportage, nej, mer en dokumentär dikt – där det också blir möjligt för mig att vara tydlig i mitt övertag.

Jag är en vit medelålders heterosexuell man. Jag är inte sjutton år. Angiven. Och hämtad av polisen på ett bibliotek i Malmö. Jag går ut genom en dörr och beräknas komma hem igen. Jag är inte en far som skiljs från min familj och plötsligt återfinns på en främmande plats, Åstorp, dit varken vänner eller familjer har råd att ta sig.

Jag kom till en punkt där min enda möjlighet var att vara precis så naken och ärlig som det bara är möjligt att vara just i en dikt, där tid och rum kan löpa in och ut ur varandra, där människor kan upplösas, gränser passeras. Jag började skriva. En diktrad. Två. Tre. Jag förstod också – strax efter den tredje diktraden jag skrev – att det måste vävas in ett dokumentärt material. Brev. Rapporter. Dokument. Jag gjorde så. Och när den verkligheten började göra sig tydlig så blev det uppenbart att jag måste riskera det av mig som var möjligt att riskera.

Om jag inte prövade mig själv – utifrån min position – ja, då hade min text blivit till ett övergrepp, som ett piskrapp av godhet. Jag måste helt enkelt tala om mig själv just som mitt liv ser ut i det ögonblick som jag skriver om det som sker. Kärlek. Vanmakt. Min väns självmord. Besök vid hans grav. Tolkarna som hjälper mig. Andras svek. Mitt svek. Min oförmåga. Vita bussar med massdeporterade. En pingstpastor som gråter i min telefon. Ett kärlekspar som bryts upp. Våld. Detta våld. I språket, i människan, i mig – i dig – och likgiltigheten som en tunn hinna mellan oss alla som inte behöver kämpa för livet varje sekund, dygnet runt.

Just nu, i allt detta som sker, är den politiska dikten den enda möjligheten. Den politiska dikten förmår placera oss i ett nu som öppnar sig mot framtiden. Vi får möjlighet att se individen i systemet. Vi får möjlighet att avläsa oss själva retroaktivt. Dikten är inte en artikel, inte en insändare, inte ett argument. Den politiska dikten är ett mänskligt avtryck.

Jag har ett hem. Ljuset skiftar färg. Jag är människa. Jag skriver om det mänskliga. Vi är människor. Vår plikt är just det – förstå att mänskligheten är gränslös.

Kulturkommentar

Visa

Texten är den tredje i Kulturnyheternas nya serie Kulturkommentar, där inbjudna skribenter bidrar med nytt djup till kulturdebatten.

Göran Sonnevi

Visa

Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam publicerades i tidskriften BLM år 1965 och innebar hans genombrott som politisk poet. Sonnevi har sedan dess publicerat ett 20-tal böcker, bland annat Oceanen från 2005 som prisades av Nordiska rådet.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Kulturkommentar

Mer i ämnet