Jag pratar med taxichauffören på väg till Fontana di Trevi denna gråa, regntunga söndag i Rom. Det var där som Anita vadade ut i sin svarta aftonblåsa och blixtsnabbt blev symbolen för ett Italien som sprakade av ekonomisk boom och framtidsoptimism och där ett internationellt jetset festade hämningslöst på klubbarna längs Via Veneto.

Ensam och sjuk

La Dolce Vita och Anita var ett. I dag är Fontana di Trevi stängd för restaurering. Inget vatten i fontänen, byggnadsställningar på skulpturerna, lågkonjunktur i ekonomin. Och italienarnas älskade ”Anitona” (den stora, yppiga Anita) drar sitt sista andetag på ett sjukhem i Rocca di Papa, 83 år gammal.

Anita Ekberg överlevde både Fellini och Mastroianni. Hon var förvisso yngre, men likväl mer sårbar. De var män med familj, rika, uppburna och berömda. Hon var ensam, sjuk och hade dålig ekonomi.

Var befriande sig själv

Men La Ekberg lyckades ändå upprätthålla bilden av sig själv som en tvättäkta filmstjärna från filmens guldålder. Då och då dök hon upp i italienska medier, i samband med någon invigning eller en svensk sammankomst.

Till skillnad från de flesta äldre italienska skådespelerskor hade hon behållit alla sina rynkor. Hon var befriande sig själv, naken och uppriktig på gränsen till ohyfsad.

Själv träffade jag henne på en middag när kungen och drottningen var på statsbesök i Italien 2009.  Hon hade redan svårt att gå och var rejält avmagrad. De stora blåa ögonen granskade kritiskt gästerna. Hon kunde mörda med blicken.

Hon var en diva, trots allt

Vi hamnade vid samma bord, långt från honnörsbordet i salens mitt. Anita Ekberg gjorde ingen hemlighet av att hon var missnöjd med placeringen. När middagen avslutades med underhållning av några världsberömda svenska operasångare och middagsgästerna satt i andäktig tystnad, höjde hon sin stämma och morrade på sitt karaktäristiska sätt:

”I’m tired.” ”I wanna go home.”

Hon var en diva, trots allt.

”Vi kommer att sakna henne”

Hennes nära vänner beskriver henne som en jordnära, enkel och konkret kvinna in i det sista. Så dog hon också, utan något större ståhej. Kommentarerna kring hennes bortgång är påfallande få.

”Vi kommer att sakna henne”, säger Roms borgmästare Ignazio Marino. ”Med henne förlorar filmen en stor skådespelerska och Rom en ikon som hela världen känner till.”

Det är lite rått här på piazzan framför fontänen. Fontana di Trevi blir aldrig det samma igen, utan Anita.