Egentligen är det väl svårt att dra en hård gräns, men någon gång kring sekelskiftet började det dyka upp en rad artister i mitt liv som hittade på spännande saker med klassisk musik. På ytan såg det mesta helt normalt ut, men under bubblade och kokade det av erfarenheter vunna ur electronica- och ambientvärlden. Framförallt var det tysk-britten Max Richter, fransmannen Sylvain Chauveau och islänningen Jóhann Jóhannsson som jag föll för.
Därför kändes det extra hårt när jag i helgen bläddrade i en chat och helt plötsligt såg orden ”Jóhann Jóhannsson RIP”, dyka upp. Det måste vara fel, var min första tanke.
Det är på ett plan ganska larvigt att tycka att det är värre när en ung, yngre människa går bort än en som är äldre, men jag kom direkt in på tankar om vad Jóhann med sitt musikaliska artilleri hade kunnat åstadkomma.
Det han gjorde – och som han gjorde så bra – var att plocka upp de bästa bitarna av det 1900-talets konstmusiker gav oss och sedan blanda det med vad britten Brian Eno och tyskarna i Kraftwerk och Cluster gjorde när de utvecklade musiken med elektroniken och studion som instrument.
Skyggade aldrig från mörkret
Inte minst tror jag att han hämtade inspiration från en annan engelsman: Gavin Bryars, som på ett plan bröt med många av 1900-talets musikaliska dekonstruktivister. Både Bryars och Jóhannsson släppte in smör, solsken och sentimentalitet i musiken. Den fick vara lyrisk, målerisk, njutningsfull och samtidigt aldrig skygga från mörkret. Man kan höra det i Jóhann Jóhannssons kommersiella utflykter, men även i hans mer experimentella verk – som det fantastiska inledande stycket till Fordlandia, där stråkarna inledningsvis smeker än mjukt för att sedan långsamt, försiktigt smyga in de mörkare tonerna – som också är en del av det själva stycket handlar om: Henry Ford byggde det som skulle bli världens största gummifabrik i den brasilianska regnskogen i slutet på 1920-talet och det slutade i totalt fiasko 20 år senare.
Jóhannsson var en skicklig hantverkare som gjorde nyskapande film- och tv-musik som engagerade, och som kvitto blev nominerad till Oscar, vann Golden Globe och isländska Eddan utmärkelsen. Men han drev också egna, säregna projekt, fantastiska och fantasifulla.
Ur en isländsk framgångssaga
En sista tanke är också att framgång någonstans föder framgång. Sugarcubes, som släppte loss Björk, som också gav oss multikonstnären Sjon, en isländsk framgångssaga som gjorde att Sigur Ros fick plats på större scener, som i sin tur utvecklade ett samarbetade med Jóhann och som i sin tur gav cellisten Hildur Ingveldardottir utrymme.
Har du tre minuter till övers: lyssna på Paycheck från McCanick.
Har du en kvart till övers: lyssna på inledande stycket från Fordlandia.
Har du mer är du garanterat fast i Jóhann Jóhannssons värld.