Det är 15 år sedan nu. Jag och fotografen Magnus samlade oss en sista sekund innan vi skulle trycka på knappen för att bli insläppta till The Playboy Mansion för att intervjua Hugh Hefner. Just då kommer en minibuss och stannar till. Det är en turistbuss som kör hugade runt till de mest berömda hemmen i Hollywood. Och ingen adress är mer omtalad än 10236 Charing Cross Road i Beverly Hills.

När guiden sagt sitt och bussen åkt vidare, öppnas grindarna och vi kör bilen upp till själva herrgården – en slottsliknande byggnad med tinnar och torn – och parkerar bland Lamborghinis och Ferrariar. I väntan på att Hugh ska komma till intervjun får jag en rundvandring i huset, på tomten och får också se den berömda grottan med pool. Det vilar en känsla av 70-tal över hela stället, det är något med färgerna, det gröna, det bruna.

Det är lätt slitna möbler och draperier, inte riktigt gjorda för att tåla dagsljusets avslöjande blick, men säkert helt okej nattetid när det är party i Playboy Mansion. Efter en halvtimma kommer så Hugh, klädd i morgonrock av finaste siden, vi utbyter lite trevligheter om Sverige, pratar om att jag intervjuat författaren Paul Auster dagen innan i New York och ska träffa Jackie Collins här i Beverly Hills dagen efter. Han är intresserad och belevad. Vi sätter oss för intervjun och när jag nu 15 år senare läser igenom mitt frågebatteri till honom ser jag frågor som är tänkta att få honom att avslöja sig själv:

Många stjärnor kommer fortfarande hit – vad är det som lockar dem?

Hur ser du dig själv? Som en moralisk person?

Vad finns det för koppling mellan Playboys mjukporr och dagens hårdporr?

Naturligtvis har han hört alla frågor förut. En man som en gång på 50-talet var med om att riva sexbarriärer, som utifrån amerikanskt perspektiv var verkligt progressiv, men som med tiden blivit omsprungen av utvecklingen. Och för mig är det inget av det han sa som verkligen fastnat, utan det är mer känslan av det där huset, fast i det förgångna, slitet och lite sorgligt.

Se Kobra från 2002 här.