En utskriven version av Fredrik Sahlins tv-recension:

”Om man ska försöka fånga den här yviga filmen i ett nötskal så handlar det om unga Fragancia som spelas av nya stjärnskottet Alicia Vikander. Hon utgör en slags bas i ett ödesmättat triangeldrama mellan henne, ishockeyspelaren Pettersson-Jonsson och inte minst överklassynglingen Rickard, spelad av Bill Skarsgård.

När Ella Lemhagen gör film så blir det ofta en slags folkhemsanarkism av mysigare art. Hon bäddar in sina samhällskommentarer i bjärta färger och ganska enkla men underhållande konflikter. Det såg vi senast i homoadoptionskomedin Patrik 1,5.

I Kronjuvelerna har Ella Lemhagen tagit sagosteget fullt ut. Hon har skapat en helt egen värld som är en slags mix av en påkostad julkalender och ett gammalt svenskt arbetarklassmelodram.

Det här är en värld som vi har sett förut men ändå inte riktigt känner igen vilket är väldigt kul och fantasieggande.

Jag blir framför allt imponerad av det extremt suggestiva bildarbetet som bitvis är riktigt, riktigt magnifikt.

Tyvärr kan man inte säga detsamma om berättelsen. Den är lite uddlös, som om den marinerats i valium på något vis.

Hela filmen börjar med att Fragancia sitter i förhör hos polisen där hon säger ”Okej, jag kommer att berätta men ni måste tro på mig”.

Det blir också en sorts uppmaning till oss i publiken: ”släpp alla spärrar, släpp bromsen nu blir det åka av in i sagans värld”.

Det kändes ju väldigt upplyftande och spännande men efter det puttrar historien bara på. Det blir liksom inget åka av.

Är det någon som borde har släppt på bromsen så är det filmmakarna.

Kronjuvelerna är ett jätteprojekt med stor budget och var från början faktiskt tänkt som Sveriges första 3D-film. Nu blev det inte så eftersom det var för dyrt.

Jag ska inte säga att det ”bara bidde en tumme” för Kronjuvelerna är ändå en sevärd film, men jag hade nog väntat mig lite mer attack.”

Fredrik Sahlin, i Kulturnyheterna 29 juni