5. En engelsk skandal 2018 (Lydias val)

Den brittiske partiledaren Jeremy Thorpe låg bakom västeuropas kanske pajigaste mordförsök i modern tid – klart det ska bli mini-serie. Hugh Grant har aldrig varit så bra som här och serien skildrar en homofob tid med hjärta, men utan ett spår av sentimentalitet.

Kim: håller med om att Hugh Grant var lysande men hade svårare för den undanglidande Norman. Blev dock väldigt peppad på att dricka bordsvin i riktigt små dricksglas!

5. Game of Thrones (Kims val)

Jag vet, jag vet. Vi är nog alla lite trötta på Game of Thrones vid det här laget. Men sett i perspektiv går det inte att komma ifrån vilken episk saga om blod och eld det ändå var (åtminstone de första sex säsongerna). En vindlande och skoningslös släktkrönika om släktband som lika gärna kan förbrödra som strypa.  

Lydia: Orkade bara med en och en halv säsong av GOT. För många personer och platser. Varför ser alla likadana ut? Varför pratar de så högtravande med varandra hela tiden? Varför älskade alla det så mycket?

4. Silicon valley 2014 – 2019 (Lydias val)

Utspelar sig i det kaliforniska techparadiset och följer en handfull osympatiska nördar med en dröm om att decentraliserat internet, fritt från storföretagsinbladning. Här finns ingen ryggrad som inte är böjlig som gummi och alla budskap om ”en bättre värld” handlar egentligen om att kränga molnappar. Decenniets roligaste.

Kim: Har inte sett den. Blir lite rädd av din beskrivning men också lite nyfiken: decenniets roligaste säger du? 

4. Halt and catch fire, 2014-2017 (Kims val)

Datorer och kärlek! Ensembledrama när det är som bäst (frånsett en svajig första säsong). Några technördar uppfinner chattrum och internetforum under 80-talets teknikoptimistiska år. Men datorerna är inte grejen, som en av huvudpersonerna påpekar – de är bara grejen som tar en till grejen. Halt and catch fire var en ganska förbisedd pärla med starka släktband till Mad Men, fast några grader varmare och med lite mer lättgillade huvudpersoner. 

Svar: Den här har jag inte sett, men den hamnar på titt-listan för 2020.

3. Chernobyl 2019 (Lydias val)

Svenskregisserade Chernobyl är en fullträff. Skurkarna är lagom skurkaktiga, men den största skurken av alla är det förtryckande kommunistiska system de pressats in i. Maktmekanismer, grått ljus, förtvivlan och Stellans Skarsgårds ögonbryn är 100 % övertygande.

Kim: Kanonserie! Håller med om allt men vill också nämna den nästan radioaktiva domedagsmusiken. Definitivt en topp tio!

3. Mad Men, 2007-2015 (Kims val)

Det är egentligen lite konstigt att denna serie för finsmakare blev så populär. Kanske var det de eleganta martiniluncherna och inomhusrökningen som tilltalade många, men seriens hjärta mediterar över det mänskliga tillståndet: ringarna vi väljer att hoppa igenom för att bli älskade för dem vi är – och då är vi inte ens oss själva. Subtilt och stensäkert drama om själens rysning inför tomrummet. 

Lydia: Snyggt och sorgligt, långsamt och spännande – den här hamnar på min topp tio.

2. Girls 2012 – 2017 (Lydias val)

”Jag tror att jag kan vara min generations röst. Eller i alla fall en röst, för en generation.” Så säger Lena Dunhams rollfigur Hannah i tv-serien Girls första avsnitt och det är svårt att inte hålla med. De initiala jämförelserna med Sex and the city kom på skam: de här fyra kompisarnas relationer är ofta allt annat än uppbyggliga, replikerna är sylvassa och trots att vissa säsonger var lite svagare är helheten fantastisk.

Kim: det känns som tjänstefel att inte älska Girls med tanke på vilken formativ upplevelse den verkar ha varit för många. Själv blev jag bara deprimerad. Måste de vara så elaka mot varandra?

2. Parks and recreation, 2009-2015 (Kims val)

Det stillsamma livet på parkförvaltningen i den lilla staden Pawnee i delstaten Indiana är dråpligare än det låter. Tjänstemannen Leslie Knope (Amy Poehler) leder ett gäng älskvärda knasbollar i arbetet med att förädla stadens parker. Den varmaste humorn sen Hasse och Tage, och med en skämt-per-minut-ratio som kan mäta sig med komedisprutor som Veep och 30 Rock. 

Lydia: Kan inte annat än att hålla med, snällt och roligt är inte alltid en given kombination, men Parks and rec gör det bäst av alla.

1. Succession 2018 – (Lydias val)

”Det finns ingen att gilla” är en fras som kan sägas om många av tiotalets tv-serier, men den stämmer in bäst på Succession som har ett underbart galleri av oälskvärda rollfigurer. Efter många år av stor misstro mot medier och elit i Västvärlden kommer denna dramakomedi i rättan tid med sin skildring av en mediemagnatfamilj inspirerad av Murdochimperiet. 

Kim: jag VET att alla säger att säsong två är det bästa sen skivat bröd. Jag klarade mig inte igenom det första avsnittet. Det finns ju ingen att gilla!

1. The Leftovers, 2014-2017 (Kims val)

“If we can't have a sense of humor about you being the Messiah, we're going to have a problem.” 

Citatet sammanfattar denna underbart knasiga och vackra serie och dess belästa lek med religiös symbolik och mirakel. Titeln anspelar på det faktum att två procent av jordens befolkning försvann den 14 oktober 2011, och de som blivit kvar har att leva med detta svårbegripliga faktum. Max Richters kompositioner kommer hemsöka tittaren och skådespeleriet är snudd på perfekt.  

Lydia: Tappade sugen någonstans mitt i säsong två. Idén är grym, men serien är lite för långsam och esoterisk för min smak.