– Jag växte upp bland forskare, inte författare. Och det var nära att jag blev en själv, säger Margaret Atwood och förklarar att hon antagligen hade blivit botanist och mixtrat med potatisgener om hon inte blivit författare.

– Självlysande pommes frites – det hade väl varit något?, säger hon och skrattar.

Genforskning central del

Vetenskapsintresset är tydligt i Atwoods författarskap. I den trilogi som började med ”Oryx och Crake”, fortsatte med ”Syndaflodens år” och vars sista del ”MaddAddam” nu släpps på svenska utgör genforskning en central del av handlingen.

Historien utspelar sig i en postapokalyptisk värld där ett virus konstruerat av en forskare nästan utplånat hela mänskligheten och där en grupp genmodifierade, människoliknande varelser, crakerianer, vandrar runt.

– Varför blev jag författare och inte forskare? Jag var väl för lat, säger Atwood och ler.

– Jag började skriva redan på high school och det var det mest intressanta jag kunde tänka mig. Även om jag lika väl kunde valt en annan väg i livet.

Diskuterade parasiter kring matbordet

76-åriga Margaret Atwood har i och med ”Oryx och Crake”-trilogin fått en stor fanskara bland naturvetare för sin osvikliga förmåga att förutsäga den vetenskapliga utvecklingen och sätta fingret på forskningens etiskt mest känsliga punkter, som var den snabba utvecklingen inom gentekniken kommer ta vägen.

Talangen har hon fått med sig hemifrån, uppväxt i Kanada i en släkt full av biologer. Pappan var insektsforskare, brodern blev expert på nervsystem.

– Min familj brukar diskutera saker som mag- och tarmparasiter kring middagsbordet. Så jag har varit ytterst noga med all forskning i böckerna, annars hade min bror och mina syskonbarn blivit besvikna, säger Atwood.

I framkant med vetenskapsnyheter

Faktum är att flera saker som skildras i ”Oryx och Crake” (2003) över tio år senare har blivit stora vetenskapsnyheter, som när nederländska forskare stekte den första hamburgaren av laboratorieodlat kött, eller när genmodifieringstekniken CRISPR uppfanns. 

– Jag valde att berätta om projekt i böckerna som jag visste var på gång, eller hade realistiska utsikter att bli framgångsrika, säger hon.

Och varje gång Atwood får rätt om något hör naturvetarfansen av sig till henne om det på Twitter, där hon har nästan 800.000 följare.

– Fansen är väldigt flitiga på att höra av sig, inte minst om labbköttet. Och jag blir ofta inbjuden att föreläsa när naturvetare och humanister ska träffas i olika sammanhang, säger Atwood.

Nu väntar HBO-serie

Kabelkanalen HBO håller just nu på att göra tv-serie av ”Oryx och Crake”-trilogin under ledning av Black Swan-regissören Darren Aronofsky.

– Tidsaspekten kommer bli en utmaning, säger Margaret Atwood, som är inblandad i manusarbetet.

– Histroien berättas i tre tidsperioder. Frågan är var den ska börja och ur vems perspektiv?

Dessutom är hon road av hur crakerianerna, de genmanipulerade människoliknande varelserna vars könsorgan blir blåa vid parning, ska skildras.

– Jag frågade om de ska dölja könsorganen med löv eller något annat, men de svarade att det blir helnaket, säger hon och skrattar.

– Det ska bli intressant att se hur de löser det.

Deltar i Framtidsbiblioteket

I maj i år blev Margaret Atwood den första författaren att lämna ett bidrag till det norska projektet ”Framtidsbiblioteket” som de kommande åren ska samla in texter av författare från hela världen och som inte får läsas förrän om hundra år.

– Jag sa ja direkt till projektet. Som barn älskade jag att begrava burkar i trädgården och hoppades att någon i framtiden skulle hitta dem.

Hon får inte berätta mer om texten hon lämnat mer än titeln; ”Scribblers moon”. Lika fåordig är hon om sin kommande roman ”The heart goes last” som släpps i höst, även om hon medger att handlingen även den här gången kan komma att innehålla en hel del vetenskapliga dilemman.

Margaret Atwoods namn är ett av de som ständigt nämns i nobelprissammanhang. Själv är hon ganska blasé vad gäller utmärkelser.

– Författare skriver inte för att få priser, lika lite som forskare gör det. Utmärkelser är lite som vädret, inget som går att kontrollera, så varför tänka på det?

Se hela inslaget i klippet ovan.