Att säga att Hans Alfredson var svensk humors gudfader är inte att fara med osanning. Men det räcker inte som beskrivning. Han har gjort nästan allt. Yrkestitlar han kunde svänga sig med var filmskapare, författare, komiker, skådespelare, dramatiker, regissör och scenograf. Och han kunde göra det med den äran.
Hans Alfredson föddes i Malmö 1931. Han läste litteraturvetenskap vid Lunds universitet där han också gjorde studentspex. Men det var inte förrän 1956 han träffade Tage Danielsson på Sveriges Radio.
Deras första program tillsammans blev Mosebacke Monarki
En humorshow med satiriska sketcher om politik och samhälle. Det sändes i flera omgångar ända in på 80-talet och blev också en omtyckt tv-produktion.
Sedan 60-talet har Hasse och Tage, ofta sammansatt som Hasseåtage, varit ett vedertaget begrepp i det svenska språket. Tillsammans gjorde de otaliga revyer och filmer. Bland annat Gröna Hund (1962) Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976). En återkommande och älskad sketch i revyerna var Hans Alfredsons rollfigur Lindeman. Den första hette Valfrid Lindeman, det var han som knäppte ihop gylfen med västen.
De båda gjorde många hyllade filmer tillsammans, till exempel ”Att angöra en brygga”(1965), ”Äppelkriget” (1971, belönad med två guldbaggar) och ”Picassos äventyr” (1978, Guldbagge för bästa film).
I filmerna syntes den tidens svenska skådespelarelit
Margareta Krook, Lars Ekborg, Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Birgitta Andersson, Yvonne Lombard, Toiwo Pawlo, Lena Nyman, Lena Olin, Hjördis Petterson och Sven Lindberg är bara några av namnen.
Och tillsammans med dem spelade också Hans Alfredsson in sig själv i den svenska filmhistorien som skådespelare. Bland många oförglömliga roller finns den muttrande gubben Garbo i ”Att angöra en brygga”: han som ville emigrera till Amerikat och gifta sig med Esther Williams.
I ”Picassos äventyr” spelar han Picassos pappa Don José. En rollprestation som ger uttrycket att vända kappan efter vinden ett ansikte. Han inte bara kapitaliserar på sonens moderna konst och humanistiska fredsvurmande, han gör en industri av den. Till på köpet deltar han i Andra världskriget på Hitlers sida, även om hans hyllningar till diktatorn lyder ”Halv Liter!”
Det finns alltid ett skojigt Hans Alfredson-citat till hands när det behövs. Men han gjorde mörkare saker också.
Hans kriminalroman ”En ond man” från 1980 ligger till grund för filmen ”Den enfaldige mördaren” som kom två år senare. Hans Alfredson spelar själv den onde fabrikör Höglund som är så elak att han för principens skull bränner den fattige Månssons arrendepengar inför ögonen på honom.
Filmen fick guldbaggar för bästa regi, bästa film och bästa manliga skådespelare. Den sistnämnda gick till Stellan Skarsgård för sin tolkning av Höglunds baneman Sven. Rollen var också startskottet på hans internationella karriär.
Hans Alfredson skrev också den kontrafaktiska romanen ”Attentatet i Pålsjö skog”. En bok som beskriver hur Sverige blir indraget i andra världskriget och ockuperat av Nazityskland.
Om det finns samhällskritisk antikapitalism i ”Den enfaldige mördaren”, och historia och politik i ”Attentatet i Pålsjö skog” är ”Falsk som vatten” från 1985 en renodlad thriller. Scenen när Marie Göranzon gömmer sig på vinden och genom ett fläktgaller droppar gift i ansiktet på Malin Ek som ligger i badkaret är så obehaglig att det vrider sig i bröstet.
Vrider sig i bröstet gör det också hos Jim i ”Jim och piraterna Blom” från 1987. Hans pappa har just dött och en stor klump av sorg gör den 8-årige Jim tung och orkeslös.
Hans Alfredsons fångar i filmen sorgen på ett sätt som blir vackert och begripligt för både barn och vuxna. Jim som saknar sin pappa (Stellan Skarsgård som den finurliga och fantastiska kocken) och sin mamma (Ewa Fröling). Som i sin tur saknar sin förlorade man och är en vuxen person att prata med om små vardagliga ting.
Hans Alfredson spelar Kolavippen i filmen. En varmhjärtad version av döden som är klädd i vitt och kör flakmoped. Med en stor tång tar han ut de stora svarta stenarna ur de sörjandes bröst och kör iväg med dem på flaket.
Kolavippens beskrivning av diamanten som finns i stenens mitt kan alla som har erfarenhet av sorg och saknad skriva under på. ”Det är den finaste biten av sorgen”, säger han till Jim. ”Den ska du aldrig göra dig av med, för den behöver du för att förstå andra. Den liksom lyser upp dig inuti!”.
Ljuset av den diamant Hans Alfredson lämnar i våra bröst kommer aldrig slockna. Ajö Hasse, hälsa Tage!