Kulturrevolutionen inleddes med “röda augusti” 1966 och pågick till 1976. Uttrycken spände från karnevaliska upptåg med högläsning av Mao-citat, till plundring och vandalisering av historiska föremål och platser, till misshandel och mobbmord av personer som anklagades för borgerliga tendenser. Allt utfört i uppskruvad gemenskap av tonåriga rödgardister. Ingen var säker – förutom ordförande Mao, som styrde hela det rasande förloppet, i sig en märkvärdig prestation i maktutövning. 

Den brittiska journalisten Tania Branigan undersöker hur minnet av – och glömskan kring – kulturrevolutionen lever vidare i det kinesiska samhället. En bild av Kina utan kulturrevolutionen är som USA utan slaveriet eller Storbritannien utan imperiet, skriver hon, gravt inkomplett, missvisande och liksom överslätande. Hon liknar också den plågade stumheten kring decenniet 1966 till 1976 vid ett familjetrauma, verksamt på individuell nivå men också på samhälleliga och politiska plan. 

Och så pendlar hon boken igenom – mellan individuellt och socialt, från politisk ledning till privathistoriker. Undersökningen har karaktären av ett prövande samtal, med utrymme för det mångfasetterade och motsägelsefulla. Här finns tillräckligt med blodisande berättelser för att brottas med att ta in de svårfattliga skeendena, men tyngdpunkten ligger resolut på minnet, historieskrivningen, skulden. Hon träffar före detta rödgardister som efter att ha tigit i en livstid börjar skriva texter på nätet eller startar kamratgrupper. Hon träffar efterlevande som bygger upp museer och minnesplatser, tolererade men motarbetade av myndigheterna. 

I Xi Jinpings Kina av idag – med kommunistisk kapitalism, globala ambitioner och en allt starkare ofelbarhetsstatus kring sin ledare, “rorsmannen” som han i likhet med Mao kallas – ser Branigan spår av den förträngda kulturrevolutionen. Inte minst i partiledningens syn på historien som något som kan, och bör, redigeras efter ideologiska behov.