Planeten Chromatica är ett hem för universums alla färger, galaxens glittrigaste pop. Men det är också Lady Gagas trauma-album som tog avstamp redan i januari då hon satt hos Oprah Winfrey och för första gången berättade offentligt om hur hon under tonåren utsattes för våldtäkt. Något som ledde till posttraumatisk stress och smärtsyndrom.
Chromatica handlar om att ta sig igenom det värsta av allt och, förhoppningsvis, komma ut starkare på andra sidan. Till sin hjälp har Gaga dansgolvet, den bombastiska, fläskiga popen, housepianot från 90-talet och några väl valda artistsamarbeten.
Först ut: Elton John. Chromatica är en skamlös flört med Gagas stora gaypublik. Hon är den fallna divan på väg tillbaka, full av budskap om att älska sig själv för den man är. Elton Johns gästspel är en present till den publiken, och en fin present. Han förgyller dramatiska Sine from above med en djup röst som låter autotunad utan att vara det – på ett bra sätt.
K-popbandet Blackpink gästar på Sour candy, ett av de svagare, tråkigare spåren. Logiskt, eftersom Sydkorea är ett land där Gagadoftande pop fortfarande är stor och dessutom är en gigantisk marknad. Rain on me med Ariana Grande är en låt som doftar fransk electro. Och att synas med Grande är ett smart sätt att få in en fot hos de yngre lyssnarna som kanske inte har någon relation till Gaga.
Men bredvid Grande blir det också smärtsamt tydligt att Lady Gagas persona och typ av pop inte längre är i ropet. Ariana Grande, Billie Eilish och övriga stora stjärnor av i dag jobbar också med mörker, fast med en personlig autenticitet som Gaga helt saknar. Lady Gaga är och förblir fortfarande mycket av en seriefigur.
Som den rosa utomjordingen i musikvideon till singeln Stupid love, hennes första samarbete med Max Martin. En låt med klar hitkvalitet som låter som pop gjorde under det sena 00-talet, med en lagom dos disco. Det är svårt att inte tänka att den handlar om en lite destruktiv kärleksrelation till publiken. Speciellt när hon nu, efter sina mindre uppskattade utflykter inom jazz och country, gör vad hon kanske måste för att vinna tillbaka vår stupid love: nämligen klassisk gagapop.
Chromatica är inte dåligt – men det är inte heller spännande. För det som gjorde henne så intressant, fräsch och modig för tio år sedan framkallar inte samma känsla i dag, när det mest består av upprepningar.
