Vem är kommersiell? Blir kulturen sämre för att den säljer bra? Så löd frågeställningarna inför den senaste kulturdebatten på Teater Brunnsgatan Fyra, den femte i ordningen, som arrangerades som ett samarbete mellan teatern och näringslivets tankesmedja Timbro.
Uppståndelsen var stor inför den första debatten, som hölls för drygt ett år sedan och precis under den period som tonläget var som allra högst efter Bengt Ohlssons numera klassiska debattartikel i Dagens Nyheters kulturdel (”När ska det röda rinna av kulturens fana?”). Radioteaterns chef Stina Oscarson jämförde på sin blogg på Sveriges Radios hemsida det faktum att Timbro engagerade sig i kulturdebatten med hur Nordkorea kidnappat sydkoreanska kulturpersonligheter och hållit dem fångna.
Det faktum att en näringslivsfinansierad tankesmedja med marknadsliberal agenda intresserade sig för kulturfrågor provocerade uppenbarligen.
Sedan dess har mycket hänt. Flera av de mest högljudda kritikerna, bland andra Stina Oscarson, har själva medverkat i debatten och tonläget har blivit mer nyanserat. Skyttegravskriget har blivit ett samtal.
Det är naturligt att det uppstår meningsskiljaktigheter mellan höger och vänster när man talar om offentlig kulturfinansiering. Den vanliga vänsterståndpunkten är att kulturen tillhör de samhällsområden som det offentliga bör finansiera, helt eller delvis, som ett led i det demokratiska projektet, medan liberaler och konservativa istället tenderar att mena att kulturen tillhör den privata sfären som inte skall underkastas vare sig politikers klåfingrighet eller majoritetens tyranni. Var och en skall själv få avgöra vilken kultur vederbörande vill ta del av och stödja, menar man.
I Sverige finns en utbredd missuppfattning som gör gällande att om man är för en företeelse så är man också för att den skall finansieras av det offentliga. När jag arbetade som ledarskribent fick jag ofta upprörda läsarmejl när jag kritiserade kommunala satsningar på lokala idrottslag. Jag var emot idrott, hette det. Att jag själv haft säsongkort på en fotbollsläktare i över ett decennium hade de upprörda läsarna förmodligen inte kunnat föreställa sig. Eftersom jag var emot den offentliga finansieringen av konstgräsplaner förväntades jag också vara emot företeelsen i sig.
På samma sätt låter det ofta inom den kulturpolitiska debatten. Den som ifrågasätter någon form av offentlig subventionering av kultur anklagas för att vara motståndare till kultur som sådan. Resultatet blir att alla tävlar om att bevisa vem som är mest för kultur genom att vilja ösa så mycket skattepengar som möjligt över den. Åtminstone i teorin. I själva verket är det en försvinnande liten del av de offentliga utgifterna som går till kultursektorn, och även om detta har ökat något under alliansens regering – både i relativa och i absoluta tal – är det inte mycket att bråka om ur ett skattebetalarperspektiv, ens för en marknadsliberal tankesmedja.
Det är ingen hemlighet att Timbro driver en marknadsliberal agenda. Vi tror att individer i de allra flesta fall är bättre ägnade att fatta sina egna beslut än politiska församlingar och att fria marknader på sikt skapar större mångfald och högre kvalitet på de flesta områden än vad offentliga monopol kan åstadkomma.
Kulturen mår helt enkelt bättre om den får stå fri från den politiska makten. Dessutom finns det något problematiskt i att makten över kulturen skall vila i samma händer som förfogar över batongerna och gevären i ett samhälle.
Kulturen är ett mäktigt vapen i händerna på den politiska makten. Det är inte för inte som diktaturer alltid lägger stor vikt vid den offentliga kulturpolitiken. En rad av våra stora kulturinstitutioner, bland annat Dramaten och Svenska Akademien, inrättades av Gustav III som ett led i dennes offensiva kulturpolitik efter statskuppen där han införde kungligt envälde. Det förra stora paradigmskiftet inom svensk kulturpolitik på 1930-talet, skedde med en föga smickrande förebild: Hitlers Tyskland. Stora satsningar på offentligt finansierad kultur rymmer så gott som alltid en politisk agenda.
Den rådande kulturpolitiken är i allt väsentligt fortfarande en kvarleva från den stora reformen 1974 – ett av de tydligaste uttrycken för 70-talets vänsterradikalism. Medan övriga samhället rört sig framåt under de senaste 40 åren tycks 70-talet alltjämt leva kvar inom delar av den offentligfinansierade kultursektorn. Att Sverige efter sex år av borgerligt styre fortfarande håller fast vid denna kulturpolitiska modell tyder antingen på ointresse eller dåligt självförtroende hos de borgerliga.
Att vissa marknadsliberaler valt att argumentera mot offentlig kulturfinansiering utifrån ett skattebetalarperspektiv, där offentliga satsningar på kultur framställts som slöseri med skattebetalarnas pengar, har däremot förstärkt känslan av skyttegravskrig och vulgariserat debatten. Om det är misshushållning man är ute efter finns det andra utgiftsområden än kulturen där slöseriet är betydligt mer alarmerande. Kulturen står som sagt för en ytterst liten del av de offentliga utgifterna.
Frågan om hur stort eller litet det offentliga stödet till kulturen ska vara kan, och bör, man debattera i oändlighet. Faktum kvarstår dock: oavsett hur stor eller liten kulturbudgeten är kommer den aldrig att räcka till. Det kommer alltid att finnas de som anser att just deras verksamhet eller favorituttryck behöver finansieras. Ur det perspektivet är det problematiskt med den misstänksamhet som finns inom stora delar av kultursektorn gentemot privata pengar.
Det anses alltjämt finare att verka vid en skattefinansierad institution än att driva sin verksamhet på biljettintäkter. Man anses fortfarande vara mer oberoende om man säljer sig till politikerna i stadshuset än om man söker sponsring hos näringslivet.
För den som vill se mer pengar till kulturlivet borde det vara angeläget att titta på en mångfald av tänkbara finansieringskällor. Min verksamhet på Timbro syftar i stor utsträckning kring att uppmärksamma dessa. Mycket går dessutom åt rätt håll. Häromdagen lanserade vi en rapport om moderna konstmecenater, skriven av Anna Brodow Inzaina, med anledning av de privata konsthallar som grundats de senaste åren.
Det finns också många frågor där kulturintresserade debattörer på höger- och vänstersidan skulle kunna finna varandra. Författarinnan Unni Drougge satte under förra veckans debatt fingret på problemen inom bokbranschen där likriktningen på senare tid blivit allt större. Motsvarande kan iakttas inom en rad kulturområden och lösningen är som vanligt mer komplex än skattesatser och subventionsnivåer. Med kulturdebatterna på Teater Brunnsgatan vill vi skapa en scen där kulturdebattörer från höger och vänster, och för all del sådana som inte vill placeras i ett ideologiskt fack, ska kunna mötas och diskutera kulturens förutsättningar över åsiktsgränserna.
Tillsammans med Martina Montelius och Teater Brunnsgatan Fyra vill vi öppna upp kulturdebatten och dess låsta positioner, och dessutom ha kul på vägen. Att evenemangen fortfarande efter ett år drar fulla hus tyder på att vi inte är helt fel ute.