”...och X märker snart att spåret leder hela vägen upp till samhällets topp”.
Det är ju så det brukar låta i klassiska sammansvärjningsammanhang, men just den här intrigen letar sig inte upp i presidentens knä. Dessa ”Maktens män” befinner sig strax ovanför gräsrotsnivå, där spinndoktorerna inte är riktigt lika slipade och mäktiga som de i ”Wag the Dog” och där felstegens konsekvenser inte är lika långt gående som i ”Alla presidentens män”.
Här handlar det om den unge Stephen, en från början idealistisk kampanjledare bakom George Clooneys makthungrige guvernör som sakta men säkert går ner sig politikens träskmarker.
Det är lite sjaskigare, lite futtigare men ligger antagligen mycket närmare verkligheten än nämnda genrekamrater. Vilket förvisso är uppfriskande ovanligt – det sällan sedda är att ju att föredra framför det motsatta – men samtidigt, för den som är uppfödd på amerikansk konspirationsfiktion, känns det hela lite... tamt.
Västgötaklimaxet lurar sålunda i skuggorna men inte bara på grund av ovanståendeutan också för att den imponerande ensemblen inte får det spelrum den är värd.
Den initiala informationen att Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti, två av branschen främsta porträttörer av obekväma män, skulle agera framför samma kamera, lät som ett pockande löfte, en intellektuell duell att minnas. Och visst får duon duken att leva när de väl dyker upp, men det är på tok för sällan och oftast i marginalen.
Istället ligger fokus på en tämligen ordinär historia om att människors ideal krymper i takt med att deras makt ökar.
Vilket ju oftast är sant, men knappast ett scoop.
Skådespelaren Clooney är en stjärna med självlysande och misstänkt jämn tandrad, regissören Clooney utstrålar engagemang och patos. Om man bortser från alla manliga mäns obligatoriska bidrag till sportfilmsgenren (i Clooneys fall ”Leatherheads”) har han gett oss spännande och/eller underhållande politiska dramer som befinner sig på gränsen mellan fiktion och historisk verklighet.
”Maktens män” är inget undantag, den är stilfull, stram och trots invändningarna sevärd, men under uttåget från salongen gnager ändå insikten att detta kunde ha blivit så mycket vassare.
Fredrik Sahlin