Det sägs att det talas drygt 6.000 språk i världen. Mandarin, rikskinesiskan, är den riktiga bjässen med nära en miljard talare men svenskan finns faktiskt på listan över de 100 största språken: på plats 94, efter moore som talas främst i Burkina Faso.
Otaliga andra språk har så få talare att de riskerar att tystna för gott. I FN-organet Unescos världsatlas över hotade språk lyser varningsfärgerna i vart och vartannat land. I Sverige har två av de samiska språken utmärkts med rött. Det är umesamiskan och pitesamiskan – som båda är kritiskt utrotningshotade.
– Det är inget nytt att språk växer, krymper och dör. Så har alltid skett. Men takten har skruvats upp, säger Niclas Burenhult, språkforskare vid Lunds universitet.
För genom historien har minoritetsgruppers språk världen över negligerats eller medvetet förtryckts, om de inte övergivits av talarna själva. I dag finns skyddande språkkonventioner, men det är inte svårt att föreställa sig att små språk har svårt att hävda sig i en allt mer urbaniserad och globaliserad värld. Experter har beräknat att hälften av de språk som talas i dag har försvunnit till nästa sekelskifte.
Hittar nytt
Ändå händer det än i dag att lingvister gör nya fynd ute i fält.
– Jag tror mig ha funnit en ny språkvariant som talas av ett fåtal personer i en by i norra Malaysia. Byn är inte isolerad men språket, en variant av menriq, hade sorterats in under grannbyarnas språk och aldrig undersökts. Vad man då får göra som lingvist är att sätta sig ned med block, penna och inspelningsutrustning och jobba sig in i språket. Det är jättespännande, säger Niclas Burenhult.
Det händer också att språk på fallrepet hämtar ny kraft när nya generationer vill återta språket. Så har skett med umesamiskan, knuten till både till den fjällsamiska och skogssamiska kulturen i Västerbottens och södra Norrbottens län. Henrik Barruk, Storuman – eller Lusspie som är det umesamiska ortnamnet – är en av få som behärskar umesamiskan fullt ut. Ändå känner han sig i dag trygg inför framtiden.
– Inget annat samiskt område har varit under så hårt tryck från majoritetsbefolkningen. Men vi är fler talare än för tio år sedan så det är en uppåtgående trend, säger han.
Förklaringen är ett tålmodigt arbete med att synliggöra språket, forska, skriva läromedel och undervisa.
– Jag har undervisat på alla nivåer, från förskoleklass till universitetet. Och med fler som gått universitetskurser kan fler undervisa på nybörjarnivå. Det är bra, för det gäller att bygga nätverk, säger Henrik Barruk.
Kunskap försvinner
Men spelar det egentligen någon roll om ett litet språk tynar bort? Ja absolut, hävdar Niclas Burenhult.
– Ofta går språkdöden hand i hand med att kulturen dör ut, och dess kunskap om djur, växter och hur man beter sig i landskapet och i mellanmänskliga relationer. Därför är det så viktigt att dokumentera språk. Ju fler exempel vi har på olikartade språk desto större kunskap får vi om människan.
Henrik Barruk berättar att tidigare generationers skolbarn från umesamiska hem undervisades i sydsamiska som kommer från Jämtland – om de undervisades i samiska över huvud taget.
– Barnen fick höra ”så där heter det inte” om sitt språk. Det lokala var inte känt. Nu händer det att barn ringer till mig och direkt inleder på umesamiska. Då känner jag att vi är på rätt väg.