Borkmania. Det är den träffande titeln när Ibsens näst sista pjäs sätts upp på Malmö stadsteater. För vem är inte manisk i denna till familjedrama förtäckta kritik av postkapitalismens egocentrerade samhälle? Maniskt besatta av sina egna begär glider en bukett vilsna karaktärer i vadderad krinolin runt i scenografen Bettina Pommers alpint vita satindröm.
Bankdirektör Borkman själv på övervåningen där han ljusskyggt håller sig instängd i väntan på vedergällning sedan han avtjänat ett flerårigt fängelsestraff för förskingring. I Fredrik Gunnarssons naivt narcissistiska gestalt skulle han kunna vara en Trump eller en Putin, som vägrar kliva ner från tronen, ett förvuxet barn omsluten av livslögner lika väl tilltagna som den rävröda päls han bär.
På nedervåningen får hans bittra hustru Gunhild (Mari Götesdotter) besök av rivalen och tvillingsystern Ella (Karin Lithman) som återvänder i ett sista desperat försök att ta det som är hennes innan hon påstår sig ska dö. Hon äger huset, har uppfostrat sonen Erhart och hade en gång Borkmans hjärta i tryggt förvar under den hårt åtsnörda korsetten.
I systrarnas expressionistiskt högröstade och mycket underhållande överspel ekar det av såväl Brechts kaukasiska kritcirkel som Euripides Medea. Krafter som hämnd och habegär är ständigt à la mode i teaterhistorien.
Den från de stora scenerna i Tyskland inlånade regissören Stefan Pucher, med förkärlek för postdramatisk dekonstruktion och visuella uttryck, har skapat ett spökkabinett, effektivt musiksatt med Twin Peaks-klanger (Christopher Uhe) och suggestiva videoprojektioner (Stefan Bexell Stanišićs och Jesper Berger).
Texten är Ibsens, men också Alejandro Leiva Wengers. Ömt men ändå en smula vårdslöst har han format om repliker och gestalter, framför allt har han skrollat nerifrån i persongalleriet och gett tonåringen Frida (Hanna Carlsson) en rättmätig röst i stället för rollen som undergiven musa. Medan sonen Erhart (Alexander Jubell) flyr den oidipala skutan för att ge vika för lustprincipen, är det en lättnad att från henne höra kritiken som vilat fördolt hos Ibsen sjungas ut. I uppgörelsens peripeti infinner sig ett slags hopp om att framtiden inte är så dystert navelskådande ändå.
Eller är det bara en medelålders regissörs hopp om att ungdomen ska ordna upp det som generationer före har försummat?