Betyg: 4 av 5
Regi: Aki Kaurismäki
I rollerna: André Wilms, Blondin Miguel och Jean-Pierre Darroussin
Aki Kaurismäkis egna lilla universum har flyttat från Finland till Frankrike, närmare bestämt hamnstaden Le Havre. Trots fonden med baguetter, vin, kvartershandlare och slängkäftig franska har Kaurismäki en estetiskt genomtänkt komposition i sina scener som gör att bilderna och människorna skulle kunna existera var som helst och ingenstans. Som Roy Andersson utan all folkhemsemo, om man så vill.
Kaurismäki förlägger i och för sig sin egna lilla bubbla i Europas, och särskilt Frankrikes, postkoloniala verklighet. Där vi vet att människor i flyktingströmmar behandlas med samma mänskliga värme som irländsk-importerat lågpriskött.
Detta globala problem är snyggt skildrat med minsta möjliga medel. Det räcker med att visa de trötta ansiktena på ett gäng nordafrikaner när de hittas i en container för att vi ska förstå att livet som båtflykting verkligen suger, och att det knappast finns någon myndighet som vill ?hjälpa?. Det är noga övervägd timing, iskall klippning och regi som gör att det jag har i bakhuvudet om rasistisk gränspolitik ploppar upp direkt utan att behöva tvingas fram.
Filmens centrala figur är Marcel, en snäll och lite alkad man med ett otacksamt jobb som skoputsare i Le Havre. Hans mysiga fru Arletty (spelad av finska proffset Kati Outinen) blir plötsligt dödssjuk och Marcel blir lämnad ensam. En dag stöter han dock ihop med pojken Idrissa, en av flyktingarna som hamnat på rymmen från Polisen. Marcel försöker hjälpa honom till London och får snart med sig kompisarna i kvarteret, samtidigt som bittra grannar spionerar på dem.
Budskapet är enkelt: var schysst mot dina medmänniskor. Och det levereras ganska gulligt förpackat, men inte på ett typiskt filmfestivalaktigt insmickrande sätt. När Marcel och hans grannar styr upp en stödkonsert med en rockrävig Jerry Williams-typ som headliner är det en anakronism som utspelar sig i det sagokosmos som liknar verkligheten, men som förskönar andra saker än det vi är vana vid.
”Le Havre” har utsetts till Finlands oscarsbidrag och jag är lite orolig över att Kaurismäkis känsla för dramaturgi riskerar att gå juryn över huvudet.
Kristoffer Viita