Rapporteringen om upplopp cementerar en felaktig bild av våldsamma förortskillar. I stället måste vi våga se att strukturellt våld finns bland alla män. Det skriver forskarna Rickard Jonsson och Lucas Gottzén. Foto: Scanpix

”Mäns våld glöms bort i bilden av upploppen”

Publicerad

Rapporteringen om upplopp cementerar en felaktig bild av våldsamma förortskillar. I stället måste vi våga se att strukturellt våld finns bland alla män. Det skriver forskarna Rickard Jonsson och Lucas Gottzén.

Det finns en schablonhistoria om den hotfulle invandrarkillen från förorten. Berättelsen upprepas om och om igen; som exempelvis när NRK för ett par år sedan besökte en förortsskola i Oslo för att göra ett reportage om Norges motsvarighet till rinkebysvenska, det som nedsättande kallas för kebabnorskan. I TV-inslaget diskuteras invandrarkillars språkbruk som problem och begränsning för integration.

Med sig har journalisten repliker skrivna på papperslappar som han sträcker över till några killar som sitter på en bänk på skolgården. ”Ser du den snygga bruden där borta, henne ska jag knulla” läser en kille på kebabnorsk från journalistens fusklapp. Stämningen är glad och uppsluppen, men i scenen blir det samtidigt uppenbart att det finns ett färdigt manus kring hur förortskillar tänker och pratar.

Berättelsen om vem de är har redaktionen redan bestämt. Nu söks unga män på en skolgård för att rollbesätta historien om den hotfulla invandrarkillen från förorten.

Så brinner förorten igen, som den gjort många gånger förr, i Malmö, Göteborg, Paris, London och Los Angeles. Denna gång i Stockholm. Och med upploppen följer debatten som söker förklaringar. Det talas framför allt om segregation och om kriminella som söker spänning i ett liv utanför det demokratiska samhället. Integration, förort, våld och polismakt sätts som rubriker för diskussionen.

Påtagligt i debatten är avståndstagandet från våldsverkarna och upprättandet av det goda och demokratiska. Vi har sett det i det stora bifall för brandmän som i sociala medier frågar sig hur våldsverkarna som kastar sten i förorten tänker, som vore de obegripliga. Statsministern läxar upp Jimmie Åkesson i en riksdagsdebatt för att vilja göra saken till invandrarnas fel genom att hylla de fredliga hjältarna i Husby. Men han tecknar på samma gång bilden av de som inte respekterar polis eller demokrati som en motpol. Unga män som tror på våldsanvändning får inte styra samhällsutvecklingen, menar Reinfeldt. Polisen måste säkerställa ordningen.

Lösningarna skiljer sig åt, men om det är något som samlar socialdemokrater, moderater, Husbybor, poliser, brandmän, sverigedemokrater och nazistiska medborgargarden så är det fördömandet av de unga män som genomfört skadegörelsen.

Vi finner också en motberättelse: organisationen Megafonen, som noggrant dokumenterar polisens delaktighet i den 69-årigen mannens död, liksom det strukturella våld de menar utövas mot förorten. När organisationen kritiseras för att inte ta avstånd från upploppen påpekar de att våldet är svar på orättvisorna. Dödskjutningen synliggör rådande ordning: ”som fattig knegare och icke-vit är du sämre och mindre värd, i Sverige och hela världen”. Megafonen menar att polisens övervåld är orsaken till skadegörelsen, men debatten har främst kommit att förlägga problemet hos förortskillarna.

Det finns dock en berättelse som inte hörts i någon större utsträckning, vare sig av Megafonen eller andra röster. Kanske missar vi det för att det är så uppenbart och förväntat. Nämligen att våldsverkarna är unga män.

Män och våld är intimt sammankopplat, män är så att säga experter på våld. Alla män utövar inte våld, men män står för den överväldigande majoriteten av alla våldsbrott. Detta våld riktar sig mot kvinnor, barn och andra män. Till detta kan vi lägga det av samhället sanktionerade våldet som män till stor del utövar, som exempelvis polis och militär. Det tycks också finnas en nära relation mellan våld och unga män.

De flesta män som utövar våld eller begår brottsliga handlingar slutar göra det när de blir äldre. När forskare frågar ungdomar framstår det som mer eller mindre självklart att killar ska slåss. Våld kan ge killar gemenskap och hög status, det är något som kan framhävas och skrytas om – även om de blivit besegrade och skadade. Berättelser om helgens bråk kan vara vardagligt, ständigt närvarande och, ja, till och med roligt.

Men istället för en diskussion om mäns motsägelsefulla relation till våld riktas allas blick mot den andre. Vad är det med den där berättelsen om den hotfulle förortskillen som vi inte kan få nog av? Varför vallfärdar journalister till Husby och andra förorter för att dokumentera och ta reda på vad som hänt?

Tänk dig om boende i Stockholms innerstad tillfrågades om det våld som utspelas i centrum varje helg. Det finns något absurt i scenen av journalister som flockas i trappuppgångarna till bostadsrättsföreningarna på Södermalm för att fråga de boende om de tar avstånd från den senaste nattens slagsmål på Medborgarplatsen. Vissa platser tyckts inte ha en berättelse om det hotfulla, medan andra är djupt inskrivna i historien.

Våld bland unga män i förorten är ett tacksamt objekt att uppmärksamma. Det är förföriskt och spännande. Vi kan genom TV och Youtube-klipp blicka in i våldets öga, se bilarna brinna. Våldsskildringar likt dessa blir ofta ett slags ”frånvaro av närvaro”. Vad vi ser och hör i ett journalistiskt reportage kan vara våldets effekter, men det utesluter ofta sammanhanget och förenklar dramat. I samma stund som närvaron upplöses skapar bilderna distans och voyeurism. Vi kan se på våldet hemma, på avstånd, utan att riskera något. (Fast med den krypande känslan om att det snart kommer till en plats nära mig.)

Den politiske teoretikern Slavoj Žižek menar att det direkta, ”subjektiva” våldet måste förstås i relation till det strukturella, ”objektiva” våldet. Det förra utgör toppen på isberget. Det strukturella våldet – resultatet av den rådande liberala kapitalistiska ekonomin – är så förgivettaget att det liksom isberget blivit osynligt. Detta våld är svårt att skildra. Det ger inte lika dramatiska bilder som stenkastning och brinnande bilar. Det är desto enklare att berätta och samsas kring fördömandet av förortens unga män som ställer sig utanför samhällets ramar.

Detta samstämmiga fördömande tycks utgöra grunden för vår föreställda gemenskap, för berättelsen om oss själva. Genom att framställa förortens unga, våldsamma män som obegripliga andra (hur tänker dom?) framstår vi medelklassens män som icke-våldsamma, ordningsamma och demokratiska. Vi placerar oss inom lagens råmärken. Det osynliggör samtidigt det strukturella våld vi medelklassmän gynnas av. Det osynliggör det direkta men högst vardagliga och ospektakulära våld som män i alla samhällsklasser utövar varje dag mot kvinnor, barn och andra män. Och detta föreställda ”vi” reducerar den andres mångfald av berättelser till en koherent och stabil identitet.

Så förklaras en förortskilles handlingar med hjälp av den redan färdigskrivna berättelsen om honom. Och platser som samma vi inte bor på tecknas i mörkaste ton – som farliga, som behäftade med problem som segregation, våld och utanförskap. Detta är i sanning en vardaglig form av våld.

RICKARD JONSSON OCH LUCAS GOTTZÉN

Visa

Rickard Jonsson är docent och forskare vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Lucas Gottzén är docent och forskare i ämnen som maskulinitet och våld vid universiteten i Uppsala och Linköping.

Tillsammans är de redaktörer för antologin ”Andra män: Maskulinitet, normskapande och jämställdhet”.

Kulturkommentar

Visa
Texten ingår i Kulturnyheternas serie Kulturkommentar, där inbjudna skribenter bidrar med nytt djup till kulturdebatten.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer