Att läsa Marilynne Robinson i slutet av november 2015 ger en upplevelse av att världen går itu. I hennes romanuniversum råder frid, utanför oro och fruktan.
Med eftertanke och smärtsam självreflektion skriver den döende pastor John Ames i staden Gilead, som gett romanen dess namn, ett långt brev till sin sjuåriga son för att lära honom allt han skulle ha hunnit med om de fått leva ett långt liv tillsammans, om han inte snart skulle överge honom. Året är 1956, televisionen släpper in världen i hemmen, men minnena av depressionen då daglönarna jagades bort och svälten lurade överallt, biter sig fast även om matrecepten i damtidningarna blivit excentriska.
Först tycks ”Gilead” (översatt av Niclas Nilsson, utgiven första gången på svenska 2007) vara en extremt icke samtidsanpassad roman med sina intrikata teologiska undersökningar och moralfilosofin i sträng kalvinistisk form. En närmast religiös roman om en troende man för fromma läsare, en väckelseroman?
Men den är också tidlös i en amerikansk tradition som en stor publik älskar när den används av genremästare som Stephen King, Bröderna Coen eller Cormac McCarthy – där bibelns berättelser rör sig över westernheta prärier och skräckens mardrömmar och lyckas skildra ett samhällsbygge eller en livsvidsom med universell räckvidd. Ofta personifierat av ärrade fadersfigurer med outgrundliga hjärtan. Så lika mycket som memoar och tankebok är detta ett brev till ett barn, som skriver fram en naken faderskänsla.
”Gilead” handlar om barmhärtighet, nåd, tillit och kärlek på ett närmast bibliskt sätt och skriver fram John Ames liv och plågor på ett sätt som övertygar läsaren om att varje människa föds med en sårbar själ, och att gåtan i varje liv – och romaner om liv – handlar om hur det gick till att förlora den.
Ames är en gammal man som vilar på verandan när han gått nerför trappan, hjärtat är svagt men tacksamheten stark när han ser sin sjuåriga son leka framför huset. Barnet, miraklet som han fick på sin ålders höst för att den mystiska främlingen Lila kom i hans väg.
Länge medan jag läser har jag farhågor om att detta är en roman ur en gammal värld som blivit förbisprungen, att den inte kommer att kunna läsas av en tid som vant sig vid blodiga bladvändare. Så mycket distraktioner, så lite uppmärksamhet. Att jag håller i en bok som kanske känner sig som Lila eller John Ames – omöjlig att älska.
Men plötsligt får jag syn på vad Marilynne Robinson lägger under ytan, bakom alla vardagspajer och söndagspredikningar, och berättelsen blåses upp med en sjuårings flyktiga men uppmärksamma energi.
Här finns den stora berättelsen om det moderna amerikanska samhällets födslovåndor, om rashatet som drev det amerikanska inbördeskriget som går som ett blodspår genom boken. Föraktet för de fattiga och kvinnohatet. De försummade barnen. Bröd som bryts så att nattvarden blir politisk.
Kort sagt är ”Gilead” en befrielseteologisk roman om rättvisa, skriven från en veranda med begränsad utsikt. Det gör romanen levande, att den är ambivalent, sökande.
Därför gör den intryck, som alla säger som kommer ut ur Robinsons fiktion med nya ögon, inklusive den amerikanska presidenten Barack Obama som citerat henne när stora värden stått på spel. Det är så hon skriver, så att man vill klippa ut stycken och bära dem med sig som något slags inre livförsäkring för dystra tider som nu.
Robinson har skrivit fyra romaner på 35 år, den första, ”Housekeeping”, översattes till svenska 1981, romanen ”Lila” från 2014, som handlar om Lilas liv före Gilead, kom på svenska tidigare i höstas och snart kanske vi kan hoppas på del två i Gilead-trilogin: ”Home”? Och en samling med Robinson-essäer om en får önska?