Om Sverige har ett svar på dokusåpakändis-familjen The Kardashians så är det familjen Wahlgren. Ständigt närvarande på sociala medier och på tv med dokusåpan Wahlgrens värld, nu inne på sin nionde säsong.

Men om systern Bianca är den klarast lysande stjärnan, det vill säga Sveriges Kim Kardashian, så är Benjamin vår Kylie Jenner: Småsyskonet som bidat sin tid men nu är redo att stiga fram på allvar.

Glöm dagishiten Jag är en astronaut, glöm de plågsamma Jackson 5-coverserna tillsammans med mamma Pernilla Wahlgren på Allsång på Skansen. Glöm den Benjamin Ingrosso ni sett vinna Melodifestivalen med, en förvisso snygg, danshit på engelska.

Så mycket bättre

Succén i programmet Så mycket bättre förändrade allt. Redan från första avsnittet stod det klart att det var han som skulle bli säsongens favorit och gå genom rutan.

Ingrosso visade både ödmjukhet, charm och stort hjärta och för första gången blev det tydligt på vilket stort allvar han tar sin musik. Hur mycket han faktiskt gör själv när det kommer till låtskrivandet och att han inte bara är någon bortskämd mamas boy.

Efter Så mycket bättre-succén har han fått ett alldeles eget musik-, mat- och pratprogram och tiden är helt rätt för att rebranda sig själv till mer seriös artist i egen rätt.

Skriver egna låtar

En gång i tiden är ett album uppdelat i två delar och till skillnad från topplistepopiga debutskivan skriver han numera på svenska. Han är låtskrivare och medproducent på nästan varje låt och det är till stor del skrivet, arrangerat och producerat med storband och orkester.

Musikaliskt innehåller En gång i tiden del två många vackra stunder. Pianot har en vacker, luftig klang och stråkarna är smäktande. Trumpeten i Tommy Körberg-covern Judy min vän lyfter låten till oanade höjder.

Hans patenterade ljusa pojkröst är ibland helt rätt, ibland i vägen. På en låt som I min lägenhet, om att känna sig ensam när man flyttat hemifrån, blir effekten ofrivilligt komisk. Även om största problemet egentligen är texten.

20-talets Ted Gärdestad

Rader som ”Jag ringer mina vänner och jag bjuder hem till fest men de har sitt eget liv som är så tråkigt och så kefft” är den här albumhalvans motsvarighet till första halvans ”Björne satt med någon guzz från Danderyd och jag fick laga fyllepasta” där det till och med dras ut på sista stavelsen i ordet ”parmesan”.

Men på 90-talsfunkiga titelspåret är det just nästan-falsetten som är grädden på moset. Och på albumhalvans mest glimrande pärla, Allt det vackra, är hans röst öppen, oskyldig och rörande. En hint om hur 20-talets Ted Gärdestad kan låta, när stjärnorna står rätt.