Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Mitt ängsliga monster och jag

Spelrecension: ”The last guardian” Foto: Sony/genDESIGN

Det har tagit spelskaparen Fumito Ueda elva år att följa upp två av de mest banbrytande och hyllade spelen genom tiderna. Med ”The last guardian” skapar den japanske spelkonstnären en oförglömlig – men vansinnigt frustrerande – berättelse. Kulturnyheternas spelkritiker Joachim Sundell har upplevt ett trasigt mästerverk.

”Jag minns bara mörker, sen vaknade jag upp i grottan”.

En namnlös pojke slår upp sina ögon och börjar genast skrika av rädsla. Han är dränkt i slem, täckt av mystiska tatueringar och utan något minne av hur han hamnat där. Sen ser han monstret. Gnyende, fastkedjad i en enorm kätting och genomborrad av spjut. Trico.

Vad som sen tar sin början är en berättelse om vänskap som blandar Studio Ghiblis animerade magi med ”Den oändliga historiens” äventyrskänsla: I ”The last guardian” måste en pojke och hans ängsliga monster fly sitt fängelse och hitta vägen ut ur en vindlande ruinstad på botten av en enorm krater.  

”The last guardian” är den hyllade spelutvecklaren Fumito Uedas återkomst efter tio års tystnad: I hans nya spel blandas ”Icos” (2001) labyrinter och pussel med ”Shadow of the colossus” (2005) enorma fantasivarelser.

Uppvisning i magiskt berättande

Det är en fantastisk kombination, inte minst på grund av ”The last guardians” självklara stjärna: Trico. Sex meter hög, en blandning av katt, fågel och hund, fullkomligt livsfarlig men rädd för precis allt. Tillsammans utforskar duon de märkliga ruinerna, och på vägen pusslas berättelsen om hur de hamnat där långsamt ihop. Det är ett äventyr nästan helt utan dialog, och en uppvisning i emotionellt berättande.

Framförallt för att Trico verkligen känns som en levande varelse: Hans dåliga nerver gör läskiga glasmönster till oöverstigliga hinder, han tar glädjesprång när duon hittar ut ur en lång grottpassage – och när pojken attackeras av stadens mystiska krigarstatyer drabbas de av Tricos mytologiska vrede. (Även om du kommer behöva trösta ditt neurotiska monster efteråt).

”The last guardian” är ett klassiskt plattformsspel, där spelaren i rollen som pojken måste peka, muta och trösta sin enorma följeslagare för att ta sig runt bland ruinstadens vindlande höjder och höga torn. Trico kan korsa de flesta hinder, och pojken kan åla sig igenom sprickor och portar för att hitta nya vägar framåt. Man märker snabbt att de inte är ensamma i ruinerna, och att något försöker hindra deras flykt.

Trico är livrädd för spelvärldens mystiska glastotems, och pojken måste ofta ta stora risker för att öppna vägen framåt. Foto: Sony/genDESIGN

Ett trasigt mästerverk

Efter att ha sadlat om från konstnär till spelutvecklare revolutionerade Fumito Ueda spelvärlden under det tidiga 00-talet. Tillsammans med studion Team Ico gjorde de för spel vad ”The Sopranos” gjorde för tv-serien: Förändrade allt. Hans egensinniga, fantasifulla världar blev ett obestridligt bevis på att spel är kultur – och gjorde Ueda till en stjärna.

Det har tagit honom ett årtionde att följa upp succén, och förväntningarna är skyhöga. Att det har varit en kamp att få klart det ständigt försenade ”The last guardian” märks tyvärr.

Utomhus är The Last Guardians svindlande höjder filmiskt vackra, men i de klaustrofobiska korridorerna känns grafiken platt och utdaterad. Samtidigt kämpar grafikmotorn: vackra utsikter kan förstöras när bilden börjar hacka och huvudpersonerna rör sig i sirap.

Men ”The last guardian”s största problem är den katastrofala kontrollen. Pojken rör sig klumpigt och ovant, till och med de enklaste uppgifter – att klättra upp till en avsats eller flytta en tunna – kan bli tålamodsprövande utmaningar. Samtidigt fastnar kameran lätt i väggar eller inuti Trico, och gör det svårt att förstå vad som pågår.

Trico styrs genom att pojken ropar och pekar, men flera gånger får han skrika sig hes åt sin idiot till följeslagare, medan monstret entusiastiskt kliar sig bakom örat. Det bidrar till Tricos personlighet som ett lite lagom tjänstvilligt kattmonster, men sker för ofta för att inte kännas som en svaghet.

Trico är lika delar följeslagare, beskyddare och ett universalverktyg för att ta sig upp för ruinstadens enorma byggnader. Foto: Sony/genDESIGN

En perfekt spelupplevelse

Men så fort allt flyter igen blir berättelsen om pojken och Tricos resa ren magi på nytt, och i slutändan är detta ett av mina absolut starkaste spelminnen på senare år.

Jag har kastats mellan jubel, frustration och tillbaka igen – men till slut vinner känslan över tekniken. The Last Guardian är en perfekt spelupplevelse sedd genom en sprucken spegel: För dig som kan stå ut med bristerna väntar ett fantastiskt äventyr.

”The last guardian”

Visa

Betyg: 4

Regissör: Fumito Ueda

Plattform: Playstation 4

Kompositör: Takeshi Furukawa

Studio: genDESIGN (Före detta Team Ico)

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer.