Det är tredje gången hon recenserar den för Kulturnyheterna, men första gången hon har utbyte av den.

– Det är någonting med Strauss både svulstiga och snirkliga musik och storyn, någonstans mellan Mozart och operett och så tjockt med övermogen Wiensk charm på det… Ja, den kombinationen har aldrig riktigt bitit på mig, säger hon.

– Men här nu har man gjort en avskalad version, där man månar om rollfigurerna och deras relationer, så att man verkligen bryr sig om dem.

Det ska vara en lek med könsroller och samhällsklasser finns där också en kritik i leken?

– Rosenkavaljeren är ju en blinkning till Figaros bröllop med byxroller, förklädnader och självgod adel. En rolig grej här är att Drottningholmsteatern får funka som kulturell statusmarkör för pjäsens nyrika uppkomling. Tänk dig att hyra den för ett bröllop!

– Och omvänt: den burduse baronen från landet som tar in på en sunkig hotellbordell. Han, baron Ochs, har fått ovanligt mycket sympati från regissören Loy. Ingen frånstötande mansgris och pajas, som brukligt, utan en riktig karlakarl som här får härja fritt bland kjoltygen.

Hur funkar det med en kvinna som ska föreställa man?

– En så kallad byxroll är ett vedertaget begrepp på operascenen. Det är en rest av kastratkulturen som både är tidlöst problematiskt ock samtidigt kittlande.

– Den engelska mezzon Anna Stephany har den tonåriga charm som krävs för att övertyga; tillsammans med Malin Byrström, Elin Rombo och Christoph Fischesser har vi att göra med en huvudrollskvartett i världsklass. De är på högsta internationella nivå. Liksom Hovkapellet under sin chefdirigent Lawrence Renes.