Mwuana. Foto: Appelgren och Friedner

Mwuana: ”Jag har satt min kreativitet före allt”

Efter 14 års kamp har Mwuana nått toppen. Kulturnyheterna har träffat en av Sveriges mest hyllade rappare för ett samtal om genombrottet, priset för en karriär, och det kraschade förhållandet som la grunden till debutalbumet ”Triller”.
– Där finns låtar jag inte fixar att lyssna på idag – jag hade kunnat döpa albumet efter henne.

Mannen som träder in i bild stirrar trotsigt in i kameran. Rakad skalle, tom blick, upphackade synthspår över en kylig basgång: ”Så många här som smijlar men har bara hat i blicken”. Den hesa rösten blandar rap, sång och aggressiva utrop i en rörelse mellan desperation och uppror.

– Jag spelade in ”Du vet att jag säljer” i mitt pojkrum hemma hos morsan. Jag sitter där och har skulder upp till nacken, det finns saker och ting som måste lösas illa kvickt. Så jag skriker bara ut de här grejerna, mycket av låten är improviserat i stunden.

Mwuanas debutsingel släpptes våren 2015 och var ett omedelbart genombrott. Den då 26-åriga rapparen var inte den första som skildrat droger och utanförskap längst Stockholms blåa linje, men hans råa, ärliga uttryck gjorde att hans debut-ep, producerad av Spiridon, till vårens mest omtalade skivsläpp.

Dyrköpt genombrott

Det finns en ironi i att just de låtarna, skrivna ur en bottenpunkt i Robin Nyströms liv, blir vändningen. Vid det laget hade han kämpat med musiken till och från i 12 års tid. Efter ännu en misslyckad satsning hade Mwuana gått in i en mörk period, och kostnaden för att satsa på musiken började göra sig påmind.

– Jag hade levt i många år utan nån typ av ekonomisk eller social trygghet: Jag kunde inte ha ett mobilabonnemang, inte ta ett lån, hade inte tagit studenten och hade inga meriter. Allt sånt spelade en roll i hur min tillvaro var på den tiden, var tror du pengarna kom ifrån liksom?

Foto: Victor Blomdahl/DuoBlau

– Det valet har tärt på mina relationer: ”Imorgon händer det, jag lovar, du får pengar nästa vecka”. Sen sitter jag där i en vecka och tänker bara på nästa låt. Vem fan är jag liksom? Är det en kompis?

Vad fick dig att fortsätta? Vill man aldrig lägga ner när det inte lossnar på tio år?

– Jag visste att det var musiken när jag var 14, efter det har jag aldrig backat från den drömmen. Jag kallar mig själv maniskt estetisk, har svårt att fungera på en normal arbetsplats. Jag sätter mitt kreativa intresse före allt: Hälsa, relationer, ekonomi. Allt har fått gå till förmån för det här.

– Hade jag inte haft så lojala vänner – låna det här av mig bror, slagga här – och en mamma som tagit massa sms-lån för min skull så… Det känns sörjigt för mig idag, jag vill kompensera dem och kommer kanske kunna göra det i framtiden.

Vägen till miljonpublik

Tre ep:s, två år och ett pris som årets nykomling på Manifest-galan senare står Mwuana inför releasen av sitt debutalbum ”Triller”. På vägen dit har musiken tagit en helt annan inriktning än det komprimerade mörker som präglade de första singlarna.

– Du vet den där killen i skolan som var riktigt jiddrig och uppkäftig, bara bråkade. Sen träffar du honom ett par år senare och han är en helt annan människa? Vad har hänt liksom?

Det som har hänt är att Mwuanas liv förändrats, på vissa sätt till det bättre. Idag har hans musik miljontals spelningar på Spotify: I låtar som ”Toppen” och ”Jag do me” finns en livsglädje som den tidigare musiken saknade: glimtar av långa nätter, berusning och förälskelse – medan ”Natural Born Killers” och ”Aldrig Ensam” utforskar relationers bubblande uppgångar och melankoliska kollapser.

– Det ska kännas att jag skriver från erfarenhet. Kampen är fortfarande där, det kommer man höra i plattan, men Triller är lite mer feelgood: Levnadskvalitén är bättre idag och det tackar jag gud för.

– Det är många som fortfarande är kvar i ”Parranoia”-Mwuana. Någon la upp en video om att de saknade den gamla Mwuana, den nya var lite för mycket slicka fitta. Men jag tänker inte stagnera som artist.

Utan pensionsplan

I hans nya musik kan man höra den rags to riches-eufori som alltid varit en del av hiphopen, samtidigt finns ett entreprenörskap bland många rappare som Mwuana verkar sakna helt. När han talar om framtiden sträcker den sig sällan förbi det stundande albumet. Ett artistskap utan pensionsplan.

Istället finns ett intensivt nu: En jakt efter kickar och förälskelse som för tankarna till nihilistiska nattklubbsromantiker som Little Jinder eller Rebecca och Fiona – artister som också flimrar förbi med rapparen i sociala medier och musikvideos.

Det känns som att jakten på kicken är en stor del av din musik – en sorts längtan efter att leva fullt ut?

– Det är helt och hållet vad det handlar om för mig. Inte som lyx, utan du vet: Känslan när du på riktigt från dina fyra kammare kan känna att du njuter av livet. Jag kan inte hålla i pengar, vill bara bli av med dem. Det skulle kännas bra att vara mer entreprenör, det finns ingen buffert idag.

Foto: Appelgren och Friedner

Framgång och förlust

Mycket av Mwuanas mer emotionella musik har präglats av en tio år lång relation som fallit i bitar under resan mellan genombrottet och den stundande debuten. Skildringarna av kärlekens uppgång och fall i låtar som ”Även om” och ”Olika” har sina rötter i den erfarenheten.

– Upp och ner är exakt vad som hänt i 10 års tid, och nu har det slutat – på gott och ont. Efter tio år är man svetsade, och det kan kännas så jävla fel, som att sluta prata med en familjemedlem.

Hur mycket av din musik idag utgår från den relationen?

– Jag skulle kunna ha döpt plattan till hennes namn. Jag har varit otacksam med hur mycket tålamod hon haft med mig. Jävligt mycket… Hon har förbisett väldigt mycket…  

– Hon vet vad jag är för person, att jag till och med sätter mig själv i andra hand för musiken, och nu fick det vara nog. Hela den förälskelsekicken, jag jagar den fortfarande. Jävligt mycket tjejer hojtar nu när det går bra, men den har tappat sin betydelse när det inte är hon.

I det här ögonblicket kommer ditt debutalbum efter 14 års rappande. Samtidigt har du gått ur en tio år lång relation. Hur mår man då?

– Det är väl egentligen inte annorlunda från hur det brukar vara, det är som att det alltid finns en dualitet i mitt liv. Det finns en lust, en lycka och en strävan – samtidigt som det finns en saknad och ett hommage till det som jag inte lyckades vara. Jag hoppas att någon gång så möts det där. Det är väl det jag strävar efter: Att bli den personen jag borde vara.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer